För fem år sedan publicerade Nora Hämäläinen boken Är Trump postmodern?, som trots titeln handlar nästan ingenting om Trump och väldigt mycket om vad postmodernism är – och inte är. Här är en mycket välkommen bok med samma ärende. Angelägenheten har knappast krympt sedan 2019; begreppet postmodernism är fortfarande både slagträ och slagpåse i samhällsdebatten, och vad det egentligen betyder är sällan klart. Frida Beckman gör till sin huvudsakliga uppgift att skapa ordning i terminologin och ge ett missbrukat ord sin mening åter.
Det inledande kapitlet "Begrepp" är därför det längsta. Här förklaras den grundläggande åtskillnaden mellan postmoderniteten (som historisk epok), postmodern estetik respektive postmodern teori, vilken sistnämnda kan uppdelas i sådan teori som befattar sig med samhällsutvecklingen (Lyotard, Baudrillard) och sådan som ägnar sig åt språk och kunskapsteori, och hellre bör kallas poststruktualistisk (Derrida, Foucault, Barthes). Beckman gör det föredömligt tydligt, och i sammanhanget blir det uppenbart hur missriktade angrepp som görs mot vissa teoretiker, och i förlängningen mot dem som inspirerats av dem, när allt dessa gjort är att försöka förstå den postmodernitet som är ett faktum – av helt andra orsaker. Man skjuter budbäraren, helt enkelt. Det är i princip Hämäläinens argument, men Beckman undviker att zooma in på enskilda filosofers teorier för att istället försöka se helhetsbilden, även om hon är noga med att reservera sig; allt som kallats postmodern teori låter sig svårligen förenas under samma paraply.
Man kan ju då undra vad som karaktäriserar postmoderniteten, hur den uppstått och hur den hänger ihop med den estetik som kallas postmodern. Det reds ut i kapitlen "Historia" och "Kapitalism". Kortfattat: ungefär i höjd med andra världskriget står det klart att upplysningens universella ideal och modernitetens höga förväntningar på teknologins framsteg lett till minst så mycket ont som gott. Genom växande massmedia skapas ett oöverblickbart informationsflöde. Kapitalismen blir global, vilket grumlar relationen mellan produktion och konsumtion, guldmyntfoten överges och lämnar ekonomin utan fast bas, och efter murens fall finns inte längre något alternativ utanför kapitalismen. Den blir en ekokammare som genererar värde av värde och som bara kan tillföras nytt bränsle genom att leta sig in i alla delar av samhället och kulturen: i konsten, i vår fritid, i våra relationer. Att en känsla av alienering och overklighet kan uppstå ur detta är knappast förvånande, inte heller "de stora berättelsernas död". Men fragmentariseringen är alltså inte Lyotards fel. Inte heller att senkapitalismens allomfattande karaktär försvårar den åtskillnad mellan observatör och studieobjekt som är så viktig i den positivistiska traditionen.
Att de tänkare som ställt diagnos på samhällstillståndet ändå retat upp så väl höger som vänster är förklarligt. Högern vill inte se kapitalismen angripas. De poststrukturalistiska teorierna hotar den liberala dogmen om individens autonomi och frihet, och för den marxistiska vänstern är idéerna för reaktiva. Också detta mycket tydligt framlagt. Säkert förenklat på många vis, men det här är en folkbildande bok i koncist format. Varje aspekt på ämnet håller sina tjugo sidor, exemplen är väl valda och viss humor förekommer. Möjligen blir kapitlet "Identitet" något av ett gungfly, eftersom de centrala begreppen "identitetspolitik" och "nyliberalism" – lika vaga och missförstådda som postmodernism – används utan att definieras. Kapitlet om den postmoderna estetiken blir mer av en renodlad konst- och litteraturhistoria; konsten är helt enkelt inte lika kontroversiell. Även om Beckman kan belägga att Lena Andersson naturligtvis irriterat sig även på den.
Jag tycker man ska läsa både den här och Hämäläinens bok, om så bara för att upprepning hjälper. Man bör nog börja med denna, som är mer allmänt översiktlig. Men det är synd att den inte fått en vända till i språkgranskningen. Inte så mycket för rena korrfel som för klumpigheter som "dess" med plural syftning, felaktiga parentetiska inskott och formuleringar som "litteratur- och litteraturvetare".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar