Läst förr och glömt. Dags igen!
Här samlas fjorton artiklar, egentligen föredrag som egyptologen Gertie Englund har hållit "framför allt i Lund men även i Stockholm, Köpenhamn, Helsingborg och Hästveda". (Man blir ju nyfiken på sistnämnda!) Ämnet är, som boktiteln anger, egyptiernas tänkesätt och världsbild, med kapitelrubriker som "Manligt, kvinnligt och androgynt", "Möten mellan inre och yttre värld" eller "Från kaos till kosmisk ordning". Här är praktiskt taget ingen materiell historia – knappast någon andlig historia heller förresten; allt talas om som något fast och evigt.
Det hade nog egyptierna gillat. Det var ju en anmärkningsvärt stabil kultur (även om det draget också kan överbetonas). Efter Torgny Säve-Söderbergh känns mycket igen. Även Englund betonar att egyptierna var praktiker. Även om de utarbetade nog så detaljerade myter och förklaringar av världen ägnade de sig därför inte åt spekulation för dess egen skull, och förakt för det timliga vore dem främmande. Det är talande att de stora vishetslärarna också var hantverkare, byggmästare och liknande – inte filosofer. Det här beror på att egyptierna såg världen som ett harmoniskt helt på ett sätt som vi har svårt att föreställa oss. Englund kallar det för ekologi, men en ekologi där materiella och andliga aspekter på världen flyter ihop till ett. Allt hänger samman, det gudomliga och det sinnliga. Gudarna är "koncentrationspunkterna i det nät av krafter som bygger upp världen omkring oss" och kan med fördel förstås som personifierade abstrakta begrepp snarare än konkreta gestalter. Och precis som exempelvis ljus, liv, värme och kärlek kan förstås som överlappande storheter om man ser dem ur vissa vinklar kan egyptierna flytta runt sina likhetstecken mellan olika gudar beroende på sammanhang.
Fjorton kapitel i närliggande ämnen och föga redigering bäddar för viss upprepning, vilket för det mesta inte gör något. En sak hon ofta återkommer till är skapelsemyten, när det androgyna Atum ("allt" och samtidigt "ingenting") knoppar av sig i olika hypostaser ur urvattnet. Denna händelse bortom tid och rum var prototypen för cyklisk förändring: dygnet, årstiderna, livet, tronskiften. Det mesta lär ha betraktats som något form av dualitet. Den överordnade principen för allt var, som den egyptiskt allmänbildade vet, maat – ett ord som kan översättas med "ordning", "sanning", "rättvisa" eller "harmoni" utan att fullständigt fångas. Motsatsen är kaos, och nästan allt i egyptiskt liv tycks ha handlat om att skilja ordning från kaos. I stort och i smått.
Det är mycket som är svårt att förstå med Egypten, men kanske allra mest svindlande är att samhället var sig så likt genom årtusenden. Konsten ser i allt väsentligt likadan ut 2 800 f.Kr. som 500 f.Kr. Skriften också. Religiösa och politiska tyngdpunkter skiftade (därom tiger Englund) men grunden låg orubbad, trots invasioner av främmande folk, trots klimatförändringar, trots Echnatons kortlivade revolution. Man anar att tron på maat var det kitt som höll allt samman. Men hur kunde det räcka? De flesta kulturer i historien har ju förenats av någon ideologi, men ändå gått under eller sakta förändrats till något annat. Varför höll det nästan tre tusen år i Egypten?
Den frågan besvarar inte Gertie Englund, men hon har väl inte avsikten heller. Överhuvudtaget anlägger hon inte ett historiskt perspektiv på fenomenen utan söker förmedla dem som eviga tankefigurer. Snällt sagt kan man kalla det att ta tankarna på allvar, och för att verkligen förstå dem är det visserligen nödvändigt med inlevelse. Men det vetenskapliga utifrånperspektivet behövs också. Det saknas här på avgörande sätt, vilket får vissa kapitel att låta besvärligt mycket new age. Jag vill ogärna tro att egyptierna konceptualiserade sina begrepp i något slags jungianska kategorier. Och om de gjorde det, då skulle det väl inte innebära att de insåg sanningar som gått oss förlorade? Tvärtom; vi fattar ju Jung.
Gertie Englund är ingen stor prosaist utan skriver som hon pratar. En del av mina betänkligheter kan bero på hennes slarviga uttryckssätt. Det är hur som helst en läsvärd bok, men jag rekommenderar att man börjar med Säve-Söderbergh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar