Erpenbecks senaste, en författare jag tidigare läst två böcker av: Historien om det gamla barnet och Natt för gott. Titelns καιρός är grekiska och lite av ett favoritbegrepp hos den språkligt halvbildade kulturklassen (förlåt uttrycket). Recensenter brukar tycka om att påpeka hur ordet "betyder tid, men inte den vanliga, kronologiska tiden – det heter χρόνος – utan tiden betraktad som unikt ögonblick" eller liknande. Så kan man säga, men sanningen är inte så mycket mer romantisk än att ett vardagligt uttryck som καιρός ἐστι betyder "det är dags" och ἐν καιρῷ ἀφικνεῖσθαι "komma i tid". Där parkerar jag min käpphäst.
Tidpunkten som åsyftas är det slumpartade mötet mellan Katharina, nitton år, och Hans, femtiotre, på en spårvagn i Östberlin 1986. Hon studerar typografi, han är etablerad författare med anställning vid radion. Därtill gift och har en son. Om man tvivlade på om förhållandet har framtiden för sig kommer man på andra tankar redan i skildringen av deras första omfamning, en filmisk scen som ändå vore omöjlig att filmatisera. Efter några glas vin i hans våning sätter han på en skiva med Mozarts rekviem, varpå hans och hennes tankar och kroppsdelar flyter ihop i en enda ström tillsammans med domedagsorden i "Dies irae": "Och floder av eld skall strömma ned, outtröttligt ..."
De fortsätter träffas på restauranger, museum eller hemma hos honom när frun är borta, lämnar hemliga meddelanden till varandra och smyger med sin kärlek – för att den vore komprometterande för honom, inte för henne. Han citerar Brecht och Hölderlin och lär henne om konst och musik, och hon super hungrigt in det. Dynamiken ung kvinna med kulturman är känd från andra romaner, men kanske mer i Sverige än i Tyskland (så mycket tror jag mig ha läst i recensioner). Vi har Egenmäktigt förfarande, Therese Bohmans böcker och fler. Man kan tycka att temat behandlas ytligt här, men kanske snarare inte alls. Åldersskillnaden är problematisk, och det är naturligtvis besvärligt att han är gift, men att Hans har bildning, kontakter och pengar är ingenting negativt.
Men de lever i olika världar. Hans var vuxen innan Katharina föddes och har samlat på sig erfarenheter. Genom prosan som sömlöst växlar mellan bådas perspektiv märks hur han är som lugnast när tankarna landar i filosofi, konst och historia, medan hennes lycka – när den glömmer att fästa sig vid honom och endast honom – är en ungdoms lycka i att upptäcka livet. När de framhärdar i att leva tillsammans ansträngs förhållandet och förlorar alltmer av kärlek och passion. De bekänner sig till ärlighet och jämlikhet, vilket bara är en bekräftelse på att ingetdera är möjligt. Bara skalet av en kärlek är snart kvar, en rädsla omgärdad av förbud. Efter ett felsteg från Katharina blir Hans otäckt kontrollerande. Otäckt, säger jag, för att det är så man är van att tolka beteendet. Gaslighting heter det nog. Han skickar Katharina kassettband med timslånga förebråelser och avkräver henne skriftlig respons, han tvingar henne att vilja bli piskad med skärp. Ändå verkar hon aldrig så utsatt för våld som hon faktiskt är. Hon verkar på något sätt fri. Fri, på riktigt fri, att välja honom.
Tiden går, veckor och månader i taget, och datumet närmar sig i tystnad den 9 november 1989. Undergången väntar på flera plan. Eller friheten? Som roman om maktspel och som kärlekshistoria är boken bra men knappast originell; som roman om DDR är den verkligt läsvärd. Begränsningarna i samhället finns där med självklarhet. (Är det inte så också för oss?) Hans röker ett av två ciggmärken och Katharina köper två auberginer i Ungern som hon tillagar stolt i hans lägenhet. Hon beviljas tillstånd att besöka en moster i Köln, och återvänder efter att lystet och med äckel ha shoppat på västvis. De marxistiska teorier hon halvt glömt från skolan är inte dum indoktrinering utan något som ger mening och fasthet åt livet, låt vara med orimliga villkor. När muren faller och väst väller in slumpas idealen bort och friheten anländer som ett kluvet antiklimax. På samma sätt avdunstar Hans och Katharinas relation snarare än brakar samman, den förlorar sin tyngd och sitt allvar och späs ut med livet utanför som plötsligt tilldrar sig uppmärksamheten. Parallellerna är nästan allegoriskt många. En omöjlig kärlek – mellan den bedagade makten och en vilsen längtan efter frihet. Die Wende markerar också Katharinas inträde i vuxenlivet.
Äsch, jag kan inte skriva något vettigt, i så fall hade jag fått läsa om från början igen. Den bästa jag läst av Jenny Erpenbeck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar