På svenska i fjol och dessförinnan en storsäljare i Tyskland. När författaren är fyrtiofem år gammal och har fått sina senaste manus refuserade anmäler hon sig på ett infall till en kurs i fotvård. Hon får jobb på en fotvårdssalong i Marzahn, en berlinsk gammal DDR-förort med rykte om sig som betongöken. Jag föreställer mig att det ser ut ungefär som i Kista. Bokens kapitel består av hennes möten med sina stamkunder. Som serviceperson följer hon artigt med i samtalens hjulspår medan hon stryker på kräm och skrapar bort liktornar. Men framför allt lyssnar hon på kundernas livsberättelser. De flesta är äldre, uppvuxna i Östtyskland, kanske födda innan kriget. De är arbetare och lägre tjänstemän, "före detta murare, slaktare, sjuksköterskor. En elektriker har jag också, en boskapsuppföderska, ett bensinstationsbiträde." De har varit med om sjukdomar och operationer, död, otrohet, flykingläger, ensamhet och murens fall. Är stolta över sina hundar, susar glatt fram på sin elrullstol, är välsminkade eller luktar illa.
Berättaren – man får nog kalla henne Katja Oskamp – tar emot alla med en "hemlig ambition att låta varje kund lämna studion gladare än när de kom". En sådan här bok skriver man för att man älskar människorna, tänker jag mig. Det finns något av ungdomsgårdseldsjäl i själva genren, en idé om att motverka fördomar och verka för gemenskap genom att ge plats åt de ohörda berättelserna. Men det är en ogin association och träffar inte helt rätt. Visst blir det en varm och sympatisk bok – trots många mörka inslag, som ett självmord i kvarteret – men i princip inte sentimental och aldrig beskäftig. Hon sätter fint ord på vad åldern gjort med henne: "Det bittra jag bar med mig har försvunnit och med det de sista spåren av ungdomlig arrogans. I dess ställe noterar jag med stigande ålder en mildhet som emellanåt utmynnar i en tendens till kitsch [...]" Mildhet: en passiv men underskattad egenskap, särskilt i kombination med bevarad integritet. Till en herres opassande antydningar ler hon och är tyst "men tänkte något". Hon lyssnar ödmjukt och utan att döma, och hon talar inte mycket om sig själv, men hon behåller ordet: det är ju hon som återberättar historierna. Det är hennes bok. Hennes eventuella kitsch är också hennes egen och den sväljer jag gärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar