Nu har jag högläst ännu en Thomas Bernhard för mig själv. Det gick lättare att göra den här gången än med Skogshuggning, för den här är inte ens 120 sidor. Utan styckeindelning.
En herre har sedan länge slagit sig ned någonstans på österrikiska landsbygden (jag föreställer mig alper), där han alltmer kommit att isolera sig i sitt hus med sin naturvetenskapliga forskning. Isoleringen har dessvärre fört honom in i en depression (och gissar man viss galenskap). För några veckor sedan pallrade han sig ut och hem till sin granne Moritz, fastighetsmäklare, till vilken kommit på besök ett schweiziskt par på jakt efter en tomt. Herren ser en chans till intellektuellt utbyte med kvinnan och till "lindring av [sitt] känslo- och själstillstånd".
Och det får han faktiskt, måste man sluta sig till. Berättelsen inleds i frenetiskt malande tempo och sätter inte första punkten förrän efter ett par sidor. Han är vred, förargad, beklämd och äcklad, till en början framför allt av sig själv som gått över till "det moritzska huset" för att utgjuta sig om sin hälsa, om sin sjukdom som han först en bra bit in kvalificerar som depression. Sak samma vad det är, det är motbjudande, och värst av allt är att hans "förebråelser och avslöjanden", hans "utfall", inte har varit annat än "elaka kränkningar av [Moritz] person". Så håller det på, man förstår aldrig klart vari det förargliga består, bara att han har ett envetet behov av att älta och åter älta detta. Det övergår till svepande anklagelser mot ortsbefolkningen, om "gemenheten och ondskefullheten och lömskheten i [hans] omedelbara omgivning", människornas "dödliga och djävulska egendomligheter", återigen ovisst exakt vad han kan syfta på. De ditresta schweizarna undkommer inte tillvitelser om oförlåtlig naivitet, som de förresten har förtjänat – efter ett tag visar det sig att den där Moritz faktiskt hålls för sympatisk, som föredömligt blåser schweizare på pengar. (Bilden av schweizarna liknar den som vi i Sverige kan ha om rika tyskar med sommarhus.) Det börjar handla mindre om honom själv, meningarna blir kortare, logiken lättare att följa, elakheterna mindre hysteriska, självhatet också, och man måste anta att gubben blivit lite lugnare till sinnes av minnas de här intrycken, eller fått prata av sig.
Det slutar i en oväntad vändning, oväntad inte minst för att man inte alls förväntar sig någon vändning i en bok som bara tuggar på så här, att den ältande herren faktiskt finner medhåll i sin samtalspartner persiskan, och något av en likasinnad. Även hon (kanske särskilt hon) visar sig ha anledning, i alla fall enligt vad hon berättat för huvudpersonen, att känna hat och förakt mot omgivningen. Något harmoniskt förhållande kan naturligtvis inte uppstå mellan de två och det mynnar ut i att hon på sätt och vis offras till förmån för herrns lite bättre humör. Eller hur ska man tolka det?
I jämförelse med Skogshuggning är den här boken mindre nervös i tonfallet, mera bestämt elak och han som sitter där och ältar har en riktning i sitt tjat. Även självförebråelserna är distinktare. Sedan är boken också kortare och därmed kompaktare och jag har dessutom haft mera övning att läsa Bernhard; det kan mycket väl vara en fråga om att tillägna sig stilen. Jag brukar unna mig den slappheten att inte tala om översättningen, men jag måste passa på här att beundra översättaren Jan Erik Bornlid som gjort en fantastisk insats med den här och (förmodar jag) alla andra Bernhard som han fått till fantastiskt flödande svenska. Bernhards stil är ju minst sagt speciell, med ständiga upprepningar, en jargong där vissa utvalda ord återkommer gång på gång: "persiskan" kallas hela tiden för "schweizarens" "livskamrat"; man börjar skratta åt de där orden till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar