Deckare läser jag sällan och aldrig några moderna (vilket jag nog borde ibland) utan i så fall sådana här klassiska. Maigretböcker finns det hur många som helst. Vill man läsa just den här på svenska heter den Maigret på nattklubb och är då översatt av ingen mindre än Gunnel Vallquist.
Jag har läst både en och två intressanta essäer om Maigret (senast hos Erik Andersson), men utifrån en enda bok är det svårt att säga så värst mycket med säkerhet. Mysteriet utspelar sig i Montmartre. Det första mordoffret är dansös på en nattklubb – det vill säga strippklubb, men ordet finns inte. Nakna tjejer hör till miljön, på vissa barer, andra inte, ungefär som biljardbord eller flippermaskin. Snart dör också en nerknarkad grevinna. Maigret gör nattklubben till sin spaningscentral, så kan han passa på att få ett glas emellanåt (konjak).
Det är svårt att kalla det pusseldeckare, för slutledningarna begränsar sig till några sidor i näst sista kapitlet. Maigret sitter där med nattklubbsägaren och resonerar friskt om alla möjliga polisiära hemligheter. Karlarna verkar trivas bra ihop. Fram till dess har fallet bara rullat ut sig självt, mestadels genom rapporter från kommissariens plikttrogna underlydande. Inga villospår och inga personliga våndor. Inget krångel som stör medan handlingen rör sig mellan dunkla barer, skumma gator och alla dessa fastigheter där en plirig concierge sitter i foajén och vet allt om hyresgästernas städvanor och herrbesök. Kryddat med lite tidsenligt förakt mot fjollor och knarkare. Det var inte mindre än jag förväntade mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar