En till Ellen Mattson och det är inte lätt att ringa in precis vad som gör dem så bra. Liksom Poetens liv är det här en riktig roman, en vuxenbok, en sådan som stod i föräldrarnas bokhylla som löfte om en lite mer sofistikerad värld som väntade. Inte för att det är en sofistikerad bok i meningen invecklad och lärd, men den vänder sig till en läsare som levt och erfarit mer än ett barn och som är villig att inse det. Det är allt, men det räcker, och det är inte så lite heller.
Till skillnad från Poetens liv är denna roman verkligen drömlik i längre stunder. Det börjar med en flicka som irrar genom skogen och når fram till ett stort, vitt, ovårdat hus som bara är synligt från havet. Där bor tre andra barn med sin farmor på somrarna. Deras mor är sjuk och bor utomlands... Flickan heter Sandra, får vi veta, och man inser snart att hon liksom de tre syskonen är i sena tonåren, det är cirka åttiotal och på västkusten. Sandra börjar besöka Ylva, Pierre och Rikard och deras farmor, hon dras till deras världsvana lycka med sorgkanter, följer med på segelturer, observerar deras maner och lyssnar in deras införstådda repliker. De leker lekar som är lite för barnsliga, med en blandning av vana och vördnad för ritualen. Det är det sista sommarlovet, snart kommer allt det där att vara förlorat, men än kan gränserna sväva i upplösning mellan inne och ute, hemma och borta, då och nu; när Sandra ensam eller med kamraterna kliver ut i skogen är allting än mera magiskt, som en skyddad plats.
De tre syskonen är hemlighetsfulla men aldrig mystifierade. Ja, mindre och mindre mystiska ju närmare hösten kommer. Även Sandra blir en vardagsperson, går i skolan igen, åker buss. Stöter på Pierre i skolkorridoren och får besök av Ylva i familjens ordinära sextiotalsvilla. Hon känner ett sug tillbaka till huset vid havet; men så inträffar något som får barndomen att oåterkalleligt upphöra. Man kan säga att hon tvingas svika den och går beväpnad med en lögn in i vuxenlivet.
Avslutningen är oväntad, möjligen provocerande, nästan våldsam, men Ellen Mattson är följsam i alla övergångar, med precis känsla för det outsagda i alla repliker och en prosa som dubbelexponerar slingrande dröm och bländande socialrealism. Vilka vagheter jag tvingas till! Och det går knappast att illustrera en subtil konst av det här slaget med citat – subtil säger jag, men här finns inget som gör sig svårt. Det bara krävs en särskild subtilitet för att låta så många skiktningar av människotillvaron existera samtidigt på boksidan. Jag kan tyvärr inte förklara det bättre. Och på ett ännu omärkligare sätt än i Poetens liv finns något bakvänt i själva romankonstruktionen. Man förleds att förvänta sig en allegori, bli ledd in i en alltmer uppslukande magi, symboler som tätnar till vändpunkter i berättelsen. Istället skingras diset lite i taget och avslöjar en förvånande konkret verklighet. I ett kapitel sätter Sandra på en skiva med 10cc.
Apropå ingenting gjorde jag en lustig observation. I en scen i Poetens liv när Dorotea är som tröttast på skolan rusar hon ut ur klassrummet i ilska över att behöva räkna på kaniners arvsanlag för ögonfärg och päls i biologin. Och här, när Sandra är tillbaka i skolan, vad får hon jobba med om inte kaniners arvsanlag! Det är sjutton år mellan romanerna men detta är tydligen något som sitter djupt i Ellen Mattson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar