Inför mitt besök i Pompeji förra vintern läste jag ett antal böcker i ämnet, inklusive Maja Lundgrens roman, men av oförklarlig uraktlåtenhet inte denna klassiker. Ett pionjärverk i genren historisk roman, och väl den första som handlar om Pompeji, som ännu var ganska nyligen återupptäckt.
Om Maja Lundgren gjorde postmodern lek av hela temat – ganska genomtröskat vid det laget – leker Bulwer-Lytton snarare dockhus med miljön. All rekvisita är på plats. Glaucus, en av huvudpersonerna, introduceras med dessa ord:
[Han] utstrålade denna kroppens vackra harmoni, som de grekiska bildhuggarna förlänade sina modeller. Hans eget grekiska ursprung förråddes av hans ljusa men krusiga lockar och de klassiskt rena anletsdragen. Han bar ingen toga, som redan på kejsartiden kommit ur modet som det speciella kännetecknet på en romare och som modelejonen skrattade åt. I stället var han iklädd en tunika som glödde i de tyriska färgernas rikaste prakt, och spännena som höll ihop den blixtrade av smaragder. Kring halsen bar han en guldkedja, som på bröstet var hopflätat i form av ett ormhuvud. Och från ormens mun hängde en konstrikt arbetad stor signetring [...]
Och så vidare. Greker, romare, egyptier, slavar, herrar och vackra flickor befolkar staden, det bjuds på gästabud, djurfäktning och tempelriter, besök i badhus, fängelsehålor och på arenan. Det är rena matinéfilmen. Intrigen är en proffsigt färdigtuggad mix av kärlek, svartsjuka, hämnd, mord och lite trollkonst, allt med siktet inriktat på den stora publiken men inte utan att författarens fascination för historien lyser igenom. Den läsare som varit på platsen kan lätt följa med längs gatorna när ilbuden springer med vaxtavlor eller under promenader i peristylerna. Mer än vad jag känner igen är säkert modellerat på autentiska byggnader.
En lättsam fantasi till roman, för att inte säga inställsam. Jag slukar glatt i ett huj. Den dramatiska finalen – en oskyldigt dömd har kastats till lejonen på amfiteatern! – avbryts helt riktigt av vulkanutbrottet; men huvudpersonerna räddas av en blind slavinnas självuppoffring och det älskande paret flyr med båt och slår sig lyckliga ner i hjältens atenska hemland. Och så går solen ner i technicolor.
Det enda av mera tyngd i berättelsen är religionernas kamp. Den grekisk-romerska hedendomen har konkurrens av Isisdyrkan, någon sorts egyptisk mysteriekult och naturligtvis kristendomen. Sistnämnda tar hem den moraliska segern i och med Glaucus slutgiltiga konvertering, men några längre partier där bland annat Pauli resor refereras i lite väl specifik detalj avslöjar redan dessförinnan att författaren kanske inte var helt opartisk. Fattas väl bara annat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar