Det är väl min tredje Thomas Bernhard, och jag kan inte helt släppa tanken att hans intensiva stil – här hundra malande sidor utan styckeindelning – är en vanesak i tveksam bemärkelse. Åtminstone kan den förvaltas mer eller mindre väl. Den här boken består av berättarens återgivande av vad promenadkamraten Oehler sagt och erfarit om den gemensamma bekanta Karrer, som nu ligger internerad på mentalsjukhus. Karrers galenskap utlöstes av ett envist försök att hävda sin åsikt om tygkvaliteten på ett par byxor i en klädaffär: "[...] varför uppvisar dessa nya, visserligen undanlagda och därför inte längre särskilt tilltalande men ändå fullkomliga oanvända byxor redan dessa genomskinliga ställen, sade Karrer till Rustenschacher, enligt Oehler till Scherrer." Hela gänget av misslynta män talar så där i munnen på varandra genom varandra. Vilket jag lite elakt associerar till hur en viss typ av svartsynta (jag säger inte poserande!) bokmalsmän tuggar samma citat av Cioran och ja, Thomas Bernhard, på Instagram och annorstädes.
Här finns ingen butter gubbe i fåtölj som spyr personliga anklagelser mot enskilda. Äcklet och förfäran riktas av tredje part mot samhället, rentav världen och världens konstitution, vilket gör cynismerna mer abstrakta än i Ja och Skogshuggning, som jag tidigare läst. Självironin får inte plats. Konstaterandet om alltings vidrighet blir först på slutet utredd mer inträngande, i en passage om hur tankarna föregår handlingarna helt i onödan och om "stanken som det här oändliga tankeavskrädet förorsakar". Det är intressant som filosofi, men som sådan vinner den inte mycket på att framföras som bernhardskt ältande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar