Den andra boken med kommissarie Bärlach, efter Domaren och hans bödel som jag läste nyligen, och har jag förstått det rätt finns bara de två.
Den förra kunde väl sägas vara en kriminalroman, men i den här boken återfinns av genrens ingredienser bara det att huvudpersonen är polis, och att han på sätt och vis utreder ett brott; alla realistiska procedurer och sådant har abstraherats bort. Och så bra det blir! Bärlach är sängliggande på sjukhus och fördriver tiden med tidskriften Life. I ett av numren finns ett fotografi föreställande en bestialisk läkare på ett nazistiskt koncentrationsläger som opererar utan narkos. Bärlach fattar misstanke om att mannen ännu är i liv och verksam, överlägger i flera turer om saken med sin vän doktor Hungertobel, för att till sist skriva in sig för behandling på den misstänktes klinik – och riskera sitt liv för att nå sanningen.
Liksom i Domaren och hans bödel räknar Bärlach in det otroliga och långsökta i sina hypoteser, tar ett större grepp om fallet än fakta på bordet. Hans tro på kunskapens möjlighet är orubblig. Men de epistemologiska frågorna i all ära – det som verkligen lyfter romanen är närheten till andra världskrigets fasor och övergrepp och hur den erfarenheten bearbetas. Genom drömlik allegori (här finns bland annat en jättejude och en dvärg) vänds och vrids på frågor om skuld, om den människans inneboende ondska som sipprat ut under kriget, om människans vilja till frihet och liv till varje pris. Bärlachs positivistiska tro förvrids hos den djävulske läkaren till en kall materialism vars enda moraliska sanning är rätten att plåga och döda.
Det skulle förvåna mig om inte gymnasielärare i den tyskspråkiga världen använde denna på sina litteraturkurser. Den är kort (180 sidor), behandlar stora frågor, använder tydliga symboler men inbjuder till varierande tolkningar. Därmed inte menat på att något sätt förringa romanen, som avgjort är den bästa av de Dürrenmatt jag läst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar