Detta blev min andra Balzac, efter Le Père Goriot. Det är förvånansvärt hur lite av Balzac som finns översatt till svenska och hur lite han läses här. Även bland lättviktigare franska bokbloggare verkar han vara en fixpunkt.
Duchesse betyder hertiginna. Boken inleds med att hon är nunna eller något liknande på ett kloster i Spanien. Generalen och markisen Montriveau kommer av en händelse dit i något krigsärende och när han får höra hennes skönsjungande röst i kyrkan översköljs han av gamla passioner. Det är en effektiv start på berättelsen, med yviga känslosvall och viss mystik. Sedan blir det emellertid något annat. Dessa två har förstås haft en historia ihop och platsen var då Paris.
Miljöbytet introduceras med en längre utläggning om högreståndskretsarna i kvarteren Saint-Germain. Balzac beskriver en nödvändig skiktning av samhället i klasser som var och en har sin funktion i organismen. Det har varit en tid av politiska omvälvningar och adeln har låtit sig akterseglas; medan borgerskapet grabbat åt sig allt mer av den reella makten har adeln tyckt sig förmer för att bilda enad front, vägrar tala den nya tidens språk, ägnar sig hellre åt stelnade monarkiska charader som bara gör dem kalla, falska och ytliga.
Mot bakgrund av detta utspelar sig nu ett långdraget kärleksdrama mellan hertiginnan Antoinette de Langeais, representant för den hycklande adeln, och general Montriveau, framtidens man. Hertiginnan är ett societetslejon av gammal ätt som gift sig till en ännu finare titel. Äktenskapet är en ren formalitet och hertigen befinner sig på annan ort, så hon är fri att kokettera med allsköns herrar i salongerna. Generalen är just kommen till Paris efter många år i militären. Han är ren, fördomsfri, lite naiv och obesudlad av parisiska ytligheter. Han förälskar sig i hertiginnan av oförställd men också otränad känsla. Hon anser sig naturligt överlägsen denne nykomling och leker med honom: låter honom uppvakta sig, ömsom lovar, ömsom tar tillbaka. När det kommer till kritan kan hon inte lämna sin hertig. Generalen blir alltmer förbittrad och det hela löper dithän att han genom hot och våld visar vem som bestämmer. Hon förnimmer sin svaghet, gör helt om, men det är för sent. Hon har inget annat val än att marginalisera sig, fly undan i religionen. Ingen av de två framställs som särskilt sympatisk, men vad man än tycker om dem står det klart att hertiginnans sjåpighet måste ge vika för generalens manliga dådkraft.
Ja, jag har ansträngt mig att läsa romanen som en allegori över samhällsutvecklingen, och blev det helt knasigt skyller jag på bristande kunskaper om Frankrikes politiska historia 1789–1830. Man kan förstås också titta på vad den har att säga om kärleken. Men då har man återigen att entusiasmera sig över den här matematiska artonhundratalskärleken. Jag kan räkna ut att hertiginnan roar sig med generalen som en nödvändig del i ett spel. Det enda sättet för en kvinna i hennes ställning att hålla sig upprätt bland män är att vara med i leken men förhålla sig kylig. Men varför framhärdar generalen i sin "kärlek" när han uppenbarligen känner bara hat och förakt för hertiginnan? Makt och positionering förstås. Det som kläs i kärlekens ord är inte mycket mer än en segdragen affärsuppgörelse i monotona vändningar fram och tillbaka.
Utgåvan jag läst är närmast ett unikum i den frankofona litteraturen; den är nämligen inbunden. För fransk smak är det samma sak som lyxutgåva men i det här fallet är det något slags billig imitation som mer liknar Det bästas bokval än något verkligt exklusivt. Man måste bända isär uppslagen för att läsa i innermarginalen och sättningen är gjord utan omsorg, med oräkneliga rader nästan spärrade av den automatiska justeringen. Men jag är rätt glad att för en gångs skull slippa de påträngande förord och noter som alltid brukar tynga franska klassiker. Bokserien heter La bibliothèque des chefs-d'œuvre.
La Duchesse de Langeais följs av La Fille aux yeux d'or ("Flickan med guldögonen"), enligt författarens avsikt. Denna kortroman eller långnovell börjar med en lång, eldig essä om myrstacken Paris, där arbetare, småborgare, advokater, journalister, adelsmän och kurtisaner ses i ohejdad rörelse, blint rusande förbi moralens hämningar i jakt på pengar, makt och lustarnas tillfredsställelse. Här råder ytlighet, högmod och förfall i både seder och sanitet. Balzac ser med tillgjord förfäran på allt detta, men mera med stolthet som inte vet något annat utlopp än att gräva djupare och inspektera varje detalj. Han skriver som om pennan har fastnat i handen och det tar ungefär hundra sidor innan han skakat loss den. Jag blir rätt mätt på den här ivern att studera samhället och dess seder med anspråk på vetenskaplig noggrannhet. Efter tjugo sidor börjar han introducera huvudpersonen, en ung man, men återfaller omedelbart i en flera uppslag lång förteckning över karaktärstyper bland den parisiska societetens ungdom.
Nåja, det tar sig till slut och blir en historia om den här unge mannens fåfänga lidelse för en svåråtkomlig flicka. Intrigen rör på sig mer än i föregående berättelse och i slutet är det på liv och död. Här finns knappt förespeglingen av kärlek, endast dum åtrå och viljan att äga varandra. Och det är kanske det han vill visa upp även i La Duchesse de Langeais – en tid och plats där kärleken är omöjlig, där människornas ambitioner inte lämnar den något utrymme mer än i dess fulaste ytfenomen. Återstår att lära sig begeistras av dem. Och att plugga fler glosor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar