Även denna hann jag med på semestern, passande nog när semestern till stor del tillbringades på resande fot genom Sverige. Våren 1938 var det journalisten Lubbe (som han kallades) Nordström som på uppdrag av Sveriges radio genomfor landet för att göra en reportageserie om bostädernas skick. Hans intryck radiosändes tillsammans med inspelade intervjuer och omarbetades därefter i bokform.
Att det inte var vackra syner i stugorna framgår av titeln. Det är murkna plankgolv rakt på marken, dragiga glipor i väggarna, fukt och mögel, spisar som inte sotats på decennier, infallna tak, vedervärdig stank, avträden som läcker in i jordkällarna... listan över missförhållanden kan göras hur lång som helst. Det är rent medeltida. På landsbygden, ska tilläggas, för han besöker inte städerna, men så var också större delen av Sverige ännu landsbygd vid den här tiden. En stor del av behållningen med boken är Lubbes konstanta indignation, alla utropstecken! Nästan överallt han kommer är det värsta han sett hittills. Förutom sina egna beskrivningar ger han ordet åt provinsialläkare, som känner sina socknar och sitt folk närmare, och åt de boende själva. Sistnämnda är svåra att få att säga så mycket värdefullt, de är obildade och kan på sin höjd beklaga sig över att grannen har fått bostadsförbättringsbidrag före dem, men läkarna och Lubbe kan tillsammans analysera läget och delar oftast åsikt om vad som behöver göras.
Rent hygieniskt är det centralvärme, det skulle föra med sig en hel rad förbättringar. Men problemet är i grunden inte materiellt, utan moraliskt. Kroppslig och andlig lort går hand i hand. Ett folk som bor i smuts kommer aldrig att bli högtstående, och ett slött och vekligt folk kan inte förbättra – förtjänar inte att förbättra! – sin situation. En återkommande fråga rör den så kallade understödstagarmentaliteten. Det är bekymmersamt att bostadsförbättringsbidragen och andra politiska insatser organiseras på ett sådant sätt att odågor får hjälp före redligt folk, och att stödet utdelas utan att samtidigt ingjuta en ansvarskänsla. Så gör man människorna en björntjänst och lär dem inte att bli rejäla och självständiga. Det är också oroande att landsbygdsbefolkningen sneglar på stadsmedelklassens höjda standard och efterapar deras bortskämda vanor. Värst av allt är den epidemiska oviljan hos flickorna att ta tjänst som hembiträde – det är på sina håll rent omöjligt att sköta vare sig hushåll eller en bondgård. Än mer konkret leder utflyttningen till städerna att många socknar töms på ordentligt folk och bara de psykiskt undermåliga blir kvar.
Det är väl den här människoföraktande attityden som man brukar kalla folkhemsbyggets baksida, att man inte trodde folket om bättre än att behöva tas i upptuktelse och att somliga människor utdömdes som mindervärdiga. Även för en läsare som gillar moraliskt tuggmotstånd är det kärv lektyr. Men lärorik. Prioriteringarna är överraskande. I sorgligaste mening i vilka basala saker som fortfarande 1938 behövde diskuteras på fullt allvar: rena brunnar, husgrunder (inte tekniska detaljer, utan blotta befintligheten!), täta väggar – rinnande vatten och el är avlägsna fantasier i de värsta kåkarna. Mer bisarrt med moderna ögon är var man drar gränsen för hygien. Lika illa som läckande tak och köldgrader i sovrummet är att ha tapeter i en "sorglig, mörk ton" eller ett köksbord utan duk. Och de måste lära sig att ha blommor! Det låter komiskt, men det blir logiskt när man förstår att det inte gjordes någon åtskillnad mellan psykisk och fysisk hygien, att trevnad behandlades med samma stränga rationalitet som när man sätter gränsvärden för smittoämnen i vattnet. Riktigt svårfattliga blir resonemangen i de mest övergripande frågorna, i synnerhet när det handlar om inflyttningen till städerna och dess konsekvenser. Jag får intrycket att författaren själv inte hade tillräcklig överblick. För en nutida läsare framstår bristen på tjänstefolk som en ickefråga, men Lubbe betraktar den som helt central, dock utan att presentera en lösning. Han är fast i ett tänkesätt som inom bara ett par årtionden skulle vara helt obsolet.
Det är också påfallande med vilken självklarhet han talar om bostädernas förbättring som en nationell, ja nationalistisk fråga. Det är landet Sverige som måste få en ordentlig upputsning, och det är inte i första hand att människor lider i elände och misär som väcker hans indignation, utan att eländiga människor är vanprydande i vårt vackra och stolta land. Snusk och äckel i bostäderna kontrasteras mot romantiska landskapsskildringar.
Boken skrevs för bara åttiotre år sedan, en medellivslängd, men ändå är den på ett grundläggande sätt så främmande att jag aldrig riktigt begriper den. Det känns som att se en bekant miljö i en dröm och inte kunna orientera sig. Det etablerade folkhemmet – Kristina Sandbergs Maj-böcker eller Göran Schildts sverigeresa 1963 – är begripligt, men inte det här. Åtminstone inte efter en läsning. Sandbergs böcker tar förresten avstamp samma år som Lort-Sverige kom ut, men i stadsmiljö och det är skillnad. Schildt gjorde sin upptäcktsfärd när samhällsbygget nått så långt att det rationella kunde upplevas som en tvångströja och nostalgin börja tränga sig på. Med tanke på läget i landet år 1938 är det helt förståeligt att Lubbe Nordströms skildring saknar varje spår av sentimentalitet över det gamla Sveriges försvinnande – gammalt är dåligt, nytt är bra, inget mer med det.
Boken illustreras av 78 ganska fula, amatörmässiga teckningar, vilket förklaras med att "kameran ljuger, men inte blyertspennan". Jaså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar