Efter flera framgångsrika skildringar av medelhavsseglatser kommer lite överraskande den här boken: rapport från en rundtur med bil och husvagn i Sverige. Initiativet kom från Svenska dagbladet, Schildts fasta uppdragsgivare, och resultatet blev en artikelserie som omarbetades till en bok om 180 sidor plus fotografier. Man får minnas att Göran Schildt kom från Finland, och även om han uppehöll sig längre tider i Stockholm blev Sverige aldrig hans hem. Han betraktar alltså landet från en halvfrämlings position; tillhörande genom språket och väl förtrogen med kulturen, men mer i teorin än i praktiken.
Göran och Mona startar i Stockholm och följer kusten söderut genom Södermanland, Östergötland och Småland, gör en avstickare till Öland, sedan vidare via Blekinge till Skåne och norrut genom Halland till ändstation i Bohuslän. Södra Sveriges ytterkanter alltså. Bland det som mest väcker Schildts fascination på denna rutt finns Ölands egenartade natur, delvis sedd och förstådd genom Linnés beskrivningar, Skånes kontinentala kulturlandskap och de bohuslänska hamnarna, som är det närmaste en medelhavsmiljö som bjuds. Mer specifikt får han tillfälle att orda lite längre om Döderhultarns träfigurer, Fredrik Henrik af Chapmans märkliga hybridherrgård Skärva, Arkivmuseum (nuv. Skissernas museum) i Lund, hällristningarna i Tanum och något mer. Godsherrarnas gästfrihet står egendomligt nog inte medelhavsöarna efter och Schildt blir insläppt för familjär rundvisning i flera privata herresäten.
Sverige i sommarskrud må vara nog så pittoreskt, och det finns gott om kyrkor, fornminnen och slott att beskåda. Men det märks att det saknas något avgörande element, gnistan som gör vistelsen i Grekland och Italien till en nästan trolsk upplevelse. Resan anställdes inte på eget initiativ och Schildt får i sitt förord motivera dess angelägenhet med viss krumbukt. Det bekväma färdmedlet gör förstås att alla farofyllda äventyrsscener faller bort. Det blir en beskedligare historia, men för all del, och om inställningen till att semestra i Sverige är artigt nyfiken så förvaltar han den nyfikenheten väl. Både tanken och prosan är lika skarpa som vanligt. Han har förstås mycket att säga i konsthistoriska spörsmål, men tar sällan samma djärva kliv ut i filosofin som inför minoiska gravar och mykenska krukskärvor. Vilket är begripligt; utrymmet är begränsat för yviga spekulationer om sjuttonhundratalssvenskarnas världsbild eftersom de är oss så nära i både tid och rum. För den äldre svenska historien är bristen på skriftligt källmaterial ett problem, för bara när vi hör deras röster kommer det förflutnas människor till liv för oss, som Schildt uttrycker det. Det hindrar honom inte att göra en frisk och mycket schildtsk förklaring av hällristningarna – just omöjligheten att komma deras skapare nära tillåter oss att betrakta ristningarna som konst i modern mening, och sällsynt expressiv sådan, en konst som verkligen söker ingripa i verkligheten, inte blott avbilda den.
Jag har för mig att Henrik Knif i sin biografi över Göran Schildt beskrev den här boken som "charmig" eller något sådant (jag skulle verifiera det om det bara fanns ett register eller en innehållsförteckning). Och visst är det en charmig bok i sin egen rätt, men vad som framför allt gör den läsvärd är hur den vänder ut och in på perspektivet i jämförelse med seglingsböckerna. I dem lär han känna de sydländska kulturernas långa, genuina traditioner och låter det västerländska industrisamhällets ideal agera modern, rationalistisk relief. Nu kastar han sig rakt in i reliefen. Och först nu blir det riktigt tydligt att den modernitet han hela tiden målat upp som en fyrkantig motsats till medelhavsländernas vitala livsformer, den saknar ju motsvarighet idag. Han reser runt i ett folkhemssverige som för en nutida läsare är nästan lika exotiskt som vilken grekisk bondby som helst.
Mest påfallande (och charmigt) tidstypiskt är besöket på Findus fabriksanläggning i Bjuv, helgedom för turister i tusental och en imponerande industri. Schildt spår en strålande framtid för frysmatsidén; kanske även de franska mästerkockarna kommer att gå över till frysta middagar, signerade med namnteckning i isen? Lika fascinerad är han av hönshuset på Fredriksberg i Oskarshamn, en helautomatisk äggfabrik där hönorna värper på löpande band i mörka celler. Är det inte sinnebilden av samhällets pågående likriktning i förnuftets namn? Hönorna har det bara bättre så här, när de slipper hackordningens sociala terror, och med jämna mellanrum får de ett uppiggande medel i fodret – Schildt verkar inte enbart ironisk när han kallar detta för en "standardhöjning". Och han är helt oironisk när han talar om "Sverige med dess avvecklade socialproblem". Att priset för social och materiell välfärd är människornas likstöpning och andliga fattigdom går kanske att tugga i sig ändå, så länge samhället ännu kan producera geniala konstnärer och en och annan märkvärdig individ, och så länge de värdefullaste av de gamla värderingarna kan bevaras i någon form. Det här är kanske saker som delvis diskuteras fortfarande, men klart iögonenfallande för en nutida läsare är hur alltihop i slutändan behandlas som en rent hypotetisk fråga. Nu är det en gång så att vi trätt in i det moderna samhället. Klassamhället är en överstånden epok, eller kommer att vara det alldeles snart, ersatt av det egalitära folkhemmet där direktör och arbetare firar sin lagstadgade semester på samma statliga camping. Att vägen dit varit och fortfarande är fylld av våldsam kamp mellan motstridiga intressen är helt osynligt i Schildts förståelse av tidens gång. Klivet in i välfärdssamhället framstår som ett gemensamt beslut i fredligt samförstånd.
Så det är med en erkänt falsk nostalgi han sörjer den övergivna landsbygden och de levande slottsmiljöerna som blivit museer. Med ett historiemedvetande som Schildts indigneras man inte så lätt, för man vet att det sant betydelsefulla i en epok inte framträder förrän i efterhand och att romantiskt skimmer bara inkapslar det omöjliga. Detta får han anledning att nyansera vidare apropå inredningen på Karins konditori i Västervik. Andra besöksmål tar honom tillbaka till 1600-talet, medeltiden eller bronsåldern, alltid med ena foten kvar i samtiden. Göran Schildt har en enastående förmåga att turista sig genom platsers fulla historiska kontinuitet. Det måste ha fyllt ett behov i en tid så ivrigt sysselsatt med att skåpa ut det gamla, och att läsa boken med sextio års fördröjning berikar den bara med ännu ett lager.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar