Är inte elva år ett passande tidsavstånd att ta sig an en modern klassiker? Det här är första boken i trilogin om hemmafrun Maj. Nu blev det plötsligt dags att läsa den.
Den här boken utspelar sig under ett år i slutet av trettiotalet. Man kastas rakt in i tjugoåriga Majs kaotiska inre liv, nyligen utflyttad från Östersund till Örnsköldsvik som hon är, anställd på ett konditori och inhyst hos en dam i stan. Det tog slut med fästmannen Erik innan sommaren men kanske vill han ha henne tillbaka, kanske vill hon? Hon följer motvilligt med väninnorna på utflykt med en lite äldre karl med bil, vad är han för en, och snart är hon gravid. Hon får inte vara gravid! Men det är hon, och det blir bröllop, överstökat i en hast (med den magen...), och nu är hon husmor i en etta med kök och WC i källaren. Vidtar kaffebjudningar, middagar och sommarfiranden med stora ingifta släkten och det sitter ingrott i Maj att hon ska klara detta exemplariskt – baka kakor, koka gädda, eller är sik bättre? skrubba golvet på knäna för annars blir det inte rent i hörnen och inte glömma den flottiga ventilen i köket. Men ingen har talat om för Maj hur man gör. Och mannen som super, fast det kunde ju ha varit så mycket värre! men är inget hans ansvar?
Temat är alltid aktuellt, tyvärr, och det bjuder ingen svårighet att känna igen sig i Majs våndor ännu åttio år senare. Jag ser min farmor framför mig i våningarnas interiörer, men steget är inte långt att transponera familjedynamiken till nutid. Det förvånar mig ändå att det här blev en sådan folklig storsäljare, för stilistiskt är romanen en bra bit från det konventionella. Någon jämförde med Virginia Woolf. Här finns nästan en medvetandeström, med tydligare riktning än modernisternas experiment, men lika våldsamt forsande. Språket försöker få fäste men slirar än hit än dit, i långa satsradningar och perspektivskiften mitt i ett ordval, anförda repliker insprängda i relationen – varken språket eller den sökande, famlande Maj får någon ro. Det gör boken snabbläst, den skjutsar obevekligt på. Det skänker också en känsla av oundviklighet, att ingen tid ges att hämta andan och protestera mot ödets lopp. I kursiva inskott tittar det förbjudna fram: Majs förträngda farhågor, elaka tvångstankar, invändningar hon inte törs uttala, dagdrömmar, andras förmaningar, små tänkta brev hem till mamma. Man vet inte alltid vem som talar. Jag gillar greppet, det skapar en nödvändig osäkerhet.
Här och där träder berättarrösten in, eller är det motiverat att säga författaren, och ifrågasätter eller gissar sig fram – tänker Maj så här, eller troligare så här? borde inte Maj tycka om detta? Maj är nog för upptagen med x för att oroa sig över y. När det är som bäst är det som att berättaren tar sats för att hinna ifatt, eller för att överbrygga glappet till tidsandan. Det ruskar om, friskar upp. Men mer än en nypa av detta blir för påträngande, och i något hundratal sidor från förlossningen och in i amningsperioden tar distanseringen för mycket plats. Sandberg verkar anse att dessa ämnen är för stora för att inte ta ett större grepp om, tillåter sig att inte bara ta spjärn mot nutiden utan helt mellanlanda i sidobetraktelser om synen på moderskapet och kvinnan för att ringa in den gemensamma historiska erfarenheten. Jag betackar mig för författarens patos, berättelsen är stark nog i sig! Även om kliven åt sidan är korta dröjer sig effekten kvar och jag börjar läsa de tvetydiga kursiverna med berättarens undervisande röst istället för Majs, känner mig övervakad. Färre men mindre distraherande är de korta tillbakablickarna ur den åldrade Majs synvinkel, som från åttiotalet kastar in kommentarer till försvar för sig själv som ung.
För det är ju också en berättelse om en tid. Alla dessa bjudningar, vilkas främsta syfte tycks vara att låta kvinnorna demonstrera sin oklanderlighet, att bräcka varandra i allt från knäckrecept till kännedom om och förmåga att tillämpa de senaste hygieniska rönen, de pålitliga husmorsknepen ej att förglömma. Det är en kvinnovärld som männen rycker på axlarna åt så länge den fungerar och de får njuta frukterna till en god cognac. Ingen har bett Maj att torka parketten, allra minst hennes oförstående man, men det är som en instinkt, nedärvd från mor till dotter sedan urminnes tid. Och ingen berömmer. Väninnorna i syjuntan ställer inga inkännande frågor om Majs graviditet utan är käckt och förnumstigt uppfostrande, på det att ingen må ta dem för osäkra i rollen som kvinna. Maj hinner aldrig stå still och uppskatta de små glädjeämnena, för varje glad händelse är anledning att vispa ihop en sockerkaka. Allt detta gestaltas vidunderligt bra. Virvelvinden lugnar sig en bit framåt slutet så kanske håller följande böcker inte fullt samma tempo. Min enda farhåga är att författaren då ska tränga sig på ännu mera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar