Jag har visst läst tre romaner av Dürrenmatt tidigare: Kommissariens löfte, Domaren och hans bödel samt Misstanken. Då har jag läst på svenska men nu har jag vågat mig på att klämma en originaltysk. Den här är ännu tunnare än de andra, för det är ett teatermanus. Jag har i princip aldrig läst dramatik tidigare, men det gick ju utmärkt bra att hänga med i, och språket är lättare än en normalsvår roman eftersom det mest är ganska korta repliker. Bra språkövningsknep.
Pjäsen, med undertiteln "ohistorisk historisk komedi", utspelar sig under Romarrikets sista dygn och huvudpersonen är den siste kejsaren, Romulus Augustulus. Germanerna är i antågande och alla människor omkring kejsaren manar honom bestörta till handling – motstånd eller flykt – men han knaprar torrt vidare på sin frukost. Han är inte intresserad av några nyheter om imperiets sönderfall, för faller sönder gör det ändå, och han "vill inte störa världshistorien". Han avböjer en handelsmans erbjudande att friköpa riket från germanerna till priset av hans dotters hand; det vill säga, i valet mellan "kapitalism eller katastrof" väljer han tveklöst katastrofen. En i sammanhanget absurd men klart mer rakryggad hållning än prinsens sorgliga ambivalens i Leoparden. Romulus fatalism visar sig omsider bottna i oviljan att försvara ett fosterland vars storhet vilat på våld, och det hela slutar i en humanistisk anda som påminner mig om Eyvind Johnsons efterkrigsromaner fast med cynisk knorr. En kul och allvarlig liten bok.
Årtalet i rubriken är satt halvt på måfå för texten har omarbetats i så många varianter som jag inte blir helt klok på. Jag har läst 1980 års version.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar