Min första Balzac, och just den man bör börja med enligt de flesta rekommendationer jag läst. På madame Vauquers pensionat i ett av Paris fattigare kvarter bor ett antal udda existenser. Där finner Eugène de Rastignac logi, inflyttad från landet för att studera juridik. Men mest av allt vill han avancera i societeten. Han är av god familj men saknar dock pengarna. Han måste dessutom lära sig hantera fåfängan och maktspelet som styr det högre samhällslivet. Bland hyresgästerna finns Vautrin, en stormynt skrodör som försöker locka Rastignac in på den skamlösa egoismens väg. Där finns också pappa Goriot, som älskar sina två döttrar mer än Gud älskar världen och utblottat sig för att låta dem gifta sig rika. Rastignac kommer att blanda sig i deras familjetriangel.
Balzac skruvar upp allt på max. Han vill inte med psykologiskt finlir undersöka och försiktigt analysera personligheterna, utan i full fräs visa upp några av stadslivets människotyper i handling. Det blir till ett kammardrama (med några utflykter) där han lyckas pressa in inte bara kärleksaffärer och samvetskval utan också lömska intriger mot en brottsling. Men bakom allt handlar det om pengar, och det nämns specifika summor i olika myntslag på snart sagt varenda uppslag. Tillgångar, skulder, inkomster, utgifter dirigerar handlingens minsta vändningar, pengarna är elden som får kitteln att sjuda.
Sista avsnittet, där Goriot ligger för döden, är bokens höjdpunkt. Uttrycken för hans dotterskärlek växer äntligen till sina riktiga proportioner och lämnar inget andrum i texten för något annat. Det var han värd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar