Andra boken om Maj, efter Att föda ett barn. Där förra boken utspelade sig under ett enda år, det år då Maj initierades i livet som hemmafru, utsträcker sig denna över hela fyrtio- och en bit in på femtiotalet. Stilen är lugnare, mer behärskad. Stämningen är inledningsvis som bedövad; Maj har inrättat sig i sin roll som fru och mor, Tomas (mannen) har fått behandling för sin alkoholism men nykterheten är skör; mellan makarna råder en vapenvila som sätter sig till ett äktenskapligt normaltillstånd. Äktenskapet som bara blev har blivit självvalt – är det kärleklöst eller en stum kärlek? kanske spelar det ingen roll.
Författarens eller berättarens närvaro stör mig stundtals även i den här boken, men när jag återvänder till de utdrag jag antecknat som exempel är jag inte längre så säker på att greppet är misslyckat. Några gånger riktar de retoriska frågorna ljuset mer på den som ställer dem än på Maj, men påträngande är det bara i enstaka fall och flera gånger tränger sig rösten in snyggt: tar tillbaka något sagt och ändrar sig, som att berättelsen tillfälligt förhastat sig. Mestadels är det diskret, och vad handlingen fortskrider blir jag alltmer förstående för berättarens du-tilltal mot Maj och de ifrågasättande kursiverna. Jag tyckte det var förljuget att låtsas som att Maj drog sig undan författarens blick – det är ju författaren som bestämmer – men inser att det är sin egen blick hon drar sig undan, sluter sig, värjer sig mot allt, och kanske vore det en större lögn att skildra det med låtsad full insyn.
Maj är så rädd. Hon är rädd för Tomas och spriten, ja det kan hon ju inte rå över. Hon är rädd för allt som kan hända barnen, polio, rädd för att uppfostra dem fel, för att råka göra dem illa, men framför allt för att inte duga som mor. Barnen ska stå som bevis för att hon inte har något att skämmas för. Men för guds skull inte yvas heller. Maj blir allt ensammare i sin jakt på tadelfriheten; de väninnor och svägerskor hon kunde mäta sig mot och bekräftas av den första tiden som nygift blir mindre närvarande när familjelivet blir rutin, och Majs nervösa fejande, bakande och planerande är snart ett självspelande piano som få orkar lyssna till. Hon finner fäste i regler och påbud, skyggar för alla sorters spontanitet. Att visa sig sårbar eller osäker är otänkbart, att berömma och erbjuda sin kärlek omöjligt. Tänk om den inte tas emot? När Anita, dottern, är bedrövad över beskedet att hon behöver glasögon blir Maj illa berörd – grips av medkänsla kunde man ha sagt om inte alla tankar i den riktningen motats bort innan de formulerats, yttrat sig som trevande klander och vag ängslan; impulsen att trösta sublimeras till fikabestyr istället:
Duka snyggt på brickan, skiva sockerkaka – finns det några fruktkonserver och grädde så blir det bakelse ändå. Bullängden skulle hon kunna steka upp till fattiga riddare, men det blir för arbetsamt. Jo, hon har grädde i kylen som hon kan söta med lite socker och vispa upp. Titta, en liten burk fin ananas, det blir trevligt. Varm choklad åt Anita – idag är väl inte rätta dagen att fråga om hon är stor nog att dricka kaffe.
Det finns utvägar, vill man skrika, du behöver inte vara så självförintande! Men sanningen är väl att det ges föga att gripa tag i. Tomas brottas med sin egen oro, och lever för övrigt delvis i en annan värld – vad vet Maj om politik och affärer, och vad vet han om barnuppfostran och hushåll. Kanske något litet och det kunde blivit mer, men det är Majs hårt tillkämpade domäner. Hennes sjuka mor dör. Tomas undrar försiktigt vem hon var, hur var hon? Ingenting utsägs; hon var duktig. Det ska man nämligen vara. Men Maj hade inte sett av henne sedan hon blev dålig, det var den smittsamma lungsoten... som absolut bara var astma... svagheten. Om pappas nya dam tigs. Och funderas. All denna rädsla och prestige som slår kilar mellan människorna. Tomas är på sitt vis lugnare, känsligare, men prisgiven åt frestelsens djävul och tämligen ynklig när det klämmer. Anita vill ruska sig fri sin mors klumpiga omsorger och det återstår att se i sista boken hur det går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar