Min första Lars Andersson och kanske en introduktion så god som någon. Universitetslektor Sten Wadh har ärvt sin farbror Hasses hus i en namnlös mindre ort någonstans. Därifrån undervisar han om kulturarv i genusperspektiv via länk till Linnéuniversitetet i Kalmar. Han känner inte sina grannar men brukar iaktta särskilt en av dem, som han kallar för Bat Seba. En dag får han ett mejl med några frågor från en okänd student som kallar sig Nu Bergdahl. De två inlåter sig på en konversation som mer än något annat tvingar Sten Wadh att förklara sig: bland annat varför han sitter på ett SD-mandat i lokala kyrkofullmäktige.
Boken utspelar sig våren 2020 och lär kommas ihåg som en av de viktiga coronaromanerna, men om inte pandemin kommit dramaturgiskt lägligt kunde man lätt ha gett gubben någon annan anledning att isolera sig. Sten Wadh trivs bra med att hålla sig på avstånd från nuet. Hans studenter bryr sig mer om identitetspolitik än verklig bildning, han själv är valhänt med den digitala tekniken, samtiden tränger sig lätt för nära inpå. Han är för intellektuell för att vara bitter men förhåller sig instinktivt motvalls. Vad var det för statement med att skriva sitt namn på SD:s valsedel? Det har på något sätt med hans tankar om folkkyrkan att göra, vars idéhistoria han lägger ut i flera mejl och i sina associativa funderingar om samma mejl. Han reder ut för Nu, det vill säga för sig själv, sina tankar om mediearkeologi, danskarnas arv från Grundtvig, historietraderingens upptagenhet vid stora berättelser, fiskets kulturhistoriska roll i allt detta. Och han drömmer om nätterna om fisketurer med farbror Hasse.
Där finns ett uns personlig nostalgi, en antydd medelålderskris, men framför allt sorg och skam över nutidssamhällets kulturella minnesförlust. Mitt i ett av sina resonemang drar han sig till minnes hur en av hans studenter yttrat apropå ett annat lärosäte: "Det skulle inte förvåna mig om teknistgrabbarna nere i Blekinge är mera glödande läsare än våra manliga studenter! Mera uppfyllda av sina ämnens betydelsehistoria, av själva anden i det de har vigt sig åt." Just så är det ju. Humaniora har blivit flyktigt tyckande, kunskapens mening har ersatts av dess bruksvärde som slagträ i debatter eller som byggstenar i en personlig identitet. Lektorns enda chans att återerövra det samtiden förkastar finns på behörigt avstånd, där han i sin enslighet kan dra sina långa linjer, vara fri att se inopportuna samband och längta efter att tro på något på allvar igen – allra helst gemensamt men i brist därpå i samtal med sitt digra bibliotek.
Gemenskapen blir mer konkret i bokens sista del, där den fria intellektuella kliver ur sig själv för ett slag och lär känna grannen och hennes son. Nu blir lektorn människa även utanför sitt huvud, och det är faktiskt rörande, trots att stilen är lite klumpig ibland på ett sätt som funkar bättre i de akademiska tankevindorna tidigare (varför "som om de av spelkort på högkant och på snedden skulle bygga sig en bunker" istället för bara "som om de skulle bygga sig en bunker av spelkort"?). Nå, det är en bagatell. Det är en vacker bok det här, fritt tänkande, med lagom doser tvivel på sig själv. En påminnelse om att världen är på riktigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar