Det här var en härlig bekantskap som jag fastnade för i en reaback av ingen annan anledning än att Nilsson(s! snälla) förlag brukar vara att lita på. Antal Szerb var ungrare men biografiska fakta i övrigt har jag inte funnit nödvändigt att intressera mig för.
Mihály är dryga trettio, son i en strävsam medelklassfamilj, men utan egen passion för familjeföretaget. För att reparera sin vacklande känsla av hemmahörighet i borgarklassen har han gift sig med Erzsi, tidigare hustru till en förmögen handelsman. De två är på bröllopsresa i Italien när en gammal ungdomsvän plötsligt dyker upp. Den redan tankspridde Mihály sugs nu helt upp i nostalgi. Han minns sina tonårs umgänge med syskonparet Tamás och Éva, svårfångade gestalter med dödslängtan, vars makabert uppsluppna, närmast rituella skådespel han brukade delta i. Där fanns också den djupt katolske Ervin och småskurken János. Omtumlad och besatt av det som varit kliver Mihály halvt medvetet på fel tåg vid ett byte och åker ifrån sin fru. Han fortsätter en resa på egen hand, en flykt från konformismen och en hopplös jakt på den magi han en gång upplevt.
Titeln Resa i månljus, liksom omslagsbilden, utlovar något svärmiskt och meditativt. Och visst är Mihály en drömmare, men en patetiskt håglös och villrådig sådan. Han är missnöjd med den roll han förväntas spela men lyckas bara ansträngt ana att det finns en sannare verklighet. Han har vuxit ur sin ungdoms magi men har inte vuxit in i något annat. Däremellan står han i tomheten, oförmögen att vilja något helhjärtat, sökande efter en gemenskap som han skulle sakna ryggrad och fantasi att delta i om den väl erbjöd sig. Återseenden av gamla bekanta skulle kunna inspirera honom – en har blivit munk, en annan försjunkit i religionshistorisk forskning – men vilken mening de än har funnit i livet kan Mihály inte se något annat än en skuggtillvaro utanför sin egen nostalgi. Inget av detta kan Mihály formulera för sig själv, utan han driver mest runt i irritation och vag ångest. Det beskrivs med en lätt ironi som är både respektfull och en aning förminskande.
I botten vilar den nästan surrealistiska beskrivningen av Tamás och Évas dunkelt incestuösa dödslekar i det stora huset i Budapest. Jag ser dem skymta fram som stiliserade bakgrundsaktörer i en film av Peter Greenaway. Och ovan den världsfrånvända avgrunden utspelar sig ett helt värdsligt, lite puttrigt relationsdrama. János, Erzsi och hennes exman spinner intriger för att utnyttja varandra, men inte så mycket för vinning som för att lyckas positionera sig som den person man orkar med att vara. De söker sig inte som Mihály undan samhällets regler, men spelar med dem som om de inte är att ta på fullt allvar.
Här finns ett myller av trådar att lyfta upp om man så vill. Men i all sin komplexitet lyckas romanen framför allt med att vara trevlig, på ett sätt som utomordentligt respekterar läsarens intelligens. Underbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar