Bortsett från att det är en bildningsroman med en föräldralös flicka i huvudrollen visste jag nästan inget om Jane Eyre, hur jag nu lyckats med det. Med desto större tillfredsställelse har jag nu fyllt den luckan, och det genom Gun-Britt Sundströms översättning från 1999. Jag bläddrade lite i den gamla översättningen av Ingegärd von Tell på biblioteket och undrar om inte den är lika bra, för ibland flyter Sundströms svenska väl lätt och modernt, smidigt men avslipat.
Jane Eyre är alltså en flicka vars båda föräldrar dött, en tioåring inhyst hos sin elaka faster i ett gods någonstans på engelska landsbygden. Även styvsyskonen behandlar henne kärlekslöst och efter ett vredesutbrott mot äldsta pojken hamnar Jane definitivt i onåd hos fostermodern. När hon så får möjlighet att flytta till en internatskola för flickor är fastern bara lättad att bli av med henne. Skolan vill uppfostra sina elever till lydiga små fruntimmer med hjälp av förnedring och tvång. Det passar inte den frispråkiga Jane, men istället för att nedbrytas härdas hon och blir kvar i åtta år. Vid arton års ålder blossar frihetslusten upp och helt på egen hand skaffar hon sig en plats som guvernant på godset Thornfield en bit därifrån. Herren i huset – ogift – heter mr Rochester. I friktionen mellan hans bryska sätt och Janes ovanliga integritet slår det gnistor. I allmänhet är jag helt för att avslöja handlingen i gamla klassiker – de håller ändå, och ofta vinner de på att man känner till i förväg vad som ska komma. Men i det här fallet hade jag glädje av att kunna läsa de följande spänningsscenerna med äkta spänning, och faktiskt utan att veta hur allt skulle sluta till sist, så jag ska låta det vara osagt. Det kommer till några avgörande vändningar och läsaren hålls på halster i flera avseenden.
Konstanten är Janes ståndaktiga strävan efter självständighet. Hon frestas gång på gång att vika sig men låter sig aldrig fjättras som det förväntas av en ung kvinna. Utgåvan jag läst avslutas med ett efterord av Birgitta Svanberg som tydligt visar hur Janes personlighet gestaltas i romanens många symboliska element. Jag är tacksam och tar det som en påminnelse att vara mer uppmärksam på symbolik. Svanberg tar fasta på Janes vrede, men jag själv reagerade snarare på hur behärskad hon är, boken igenom. Redan i första kapitlet, när hon beskriver helvetestillvaron hos den orättvisa fastern, gör hon det med sansade ord och förståelse för olika synsätt. Hon gör rationella och balanserade analyser av både sina och mr Rochesters känslor. Plötsliga utbrott av ilska, sorg och medömkan framstår på det viset som klokt utportionerade ransoner av känsla i ett liv dominerat av förnuft. Janes bildningsgång består i att lära sig de rätta proportionerna mellan dessa två storheter. Hon möter bifigurer som personifierar övervikten av än det ena, än det andra.
Efterordet nämner inte heller religionen med ett ord, men åtskilligt i romanen är bara begripligt i förhållande till den förhärskande kristna moralen i det viktorianska England. Eftersom jag har en ganska dimmig bild av den förblir vissa saker halvt obegripliga. Jag ser att Jane är i frommaste anda förlåtande mot alla som gjort henne ont. Jag förstår också att hon förknippar sitt sökande efter oberoende med kristen självövervinnelse. Att välja friheten är att inte böja sig för frestelsen att låta sig fångas. Det är också att respektera Guds vilja, att ta vara på det liv man har givits. Men den äktenskapliga institutionen är ju också Guds vilja. Det borde vara ett uppenbart dilemma men Jane verkar inte tänka på det så, och den lösning hon i slutändan finner presenteras som märkligt självklar. Det är en av de svårare sakerna att förstå.
Naturligtvis är det som vanligt i 1800-talsromaner lite klurigt att fatta vad kärleksparen ser i varandra, men det är en bisak, för kärlekshistorien är inte huvudproblemet i sig här och allting är ändå så stiliserat. Jämförelsen är kanske inte nödvändigtvis relevant men svår att undvika: jag tyckte mycket mer om den här boken än Svindlande höjder. Bladvändare båda två, men i övrigt är de väldigt olika. Jag antar att jag dras mer till tankedrivna än känslostyrda romaner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar