Det här blir min femte Yourcenar om jag räknar rätt. Boken samlar tjugotre korta essäer på skilda teman, de flesta tidigare publicerade som förord, tidskriftsartiklar och liknande.
I flera av texterna hänvisar hon till sina stora romaner (Mémoires d'Hadrien och L'Œuvre au noir) på ett sådant sätt att man förstår att de för henne inte bara är det bästa hon åstadkommit som författare, utan att arbetet med romanerna verkligen representerar viktiga epoker och huvudströmmar i hennes liv och sätt att tänka och vara. I "Jeux de miroirs et feux follets" återberättar hon anekdotiskt hur yttre liv och författande har mötts på oväntade sätt medan "Ton et langage dans le roman historique" redogör för de konkreta svårigheterna att veta hur människor pratade förr, med Hadrianus och hennes fiktive Zenon som exempel. Intresset för Japan representeras av "La noblesse de l'échec", en diskussion om den japanska synen på döden. Ett par essäer vänder blicken mot Indien och särskilt mot tantrafilosofin. I "Approches du Tantrisme" formulerar hon en tanke som summerar hela hennes dragningskraft på mig (min övers.):
Ett av västerlandets irreparabla misstag har förmodligen varit att man konceptualiserat den komplexa människosubstansen i form av motsättningen själ–kropp, och sedan inte funnit någon annan väg bort från denna motsättning än att förneka själen. Ett annat, icke mindre förkastligt, och som blir allt värre, består i att endast kunna föreställa sig ett inre fullkomnings- och frigörelsearbete som ett led i individens, eller personens, utveckling, och inte som ett sätt att utplåna dessa två begrepp till förmån för varat eller för det som går bortom varat.
(Sådant ska sägas på franska.) För Yourcenar kommer existensen alltid först, det eviga, det rena, det ovetbara. I nekrologen "Ébauche d'un Jean Schlumberger" berättar hon hur ställd hon blivit inför frågan om hennes romanfigurer dömer sig själva och kommit till slutsatsen att hon framför allt ser dem som "samtidigt objekt och subjekt, upplevare och resultaten av upplevelser, medhjälpare och vittnen till sina öden snarare än domare". Det var just det jag fängslades av i den stillsamma Un homme obscur, min första bekantskap med Yourcenar, och än mer i Mémoires d'Hadrien: skickligare än någon annan förmår hon inta det rena varats synpunkt, ur vilken lycka, olycka, vilja och ambition är smått bland allt annat smått i världen, moralen blir en bisak och jaget närmast släkt med elementen och historien. Storheten består i att hon aldrig upphäver mänskligheten på kuppen och sällan tassar särskilt långt in på mystikens spekulativa marker. "Sur quelques lignes de Bède le Vénérable" resonerar kring en väldigt fin bild av livets villkor ur en tidigmedeltida krönika: en sparv som förirrat sig in i en varm stuga och förskräckt flaxar runt tills den åter hittar ut i den mörka vinternatten.
Den bästa eller åtminstone mest självständiga texten är titelessän. Här visar hon den skönhet som bara den djupt historiskt medvetna kan få syn på: antikens statyer, symboler för beständigheten, är inga statiska monument utan levande! De huggs ur berget, upplever vidunderliga förvandlingar genom naturens vittring och nötning och de mänskliga ingrepp som ömsom restaurerar och återställer, återgår slutligen till den råa materien. Den här texten ska finnas översatt till svenska av Gunnel Vallquist ("Tiden, den store skulptören").
Några av essäerna är mer som lärda kåserier; jag tänker då främst på de fyra texterna om olika högtider. I ytterligare några andra av mera verv än skärpa skrider hon till djurens försvar mot industriella övergrepp. Lovvärt och välformulerat men apart. Bortsett från de undantagen är det en genomgående intressant volym, men man ska nog ha läst något annat av Yourcenar innan för att uppskatta den riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar