I mitt exemplar av samlingsvolymen Prosa dubbleras sida 392 där sida 382 skulle ha varit, så jag fick låna en e-bok för att läsa slutet av kapitel 2. Jag har andra tryckningen, från 2003.
Jag har läst tillräckligt nu av Kyrklund för att få konstatera att han återkommer till samma ämnen och att de är djupast existentiella. Den rätta känslan inleds med en sträng beskrivning av människans känslofunktioner, följd av nio kapitel i vilka "de felaktiga känslorna exemplifieras". Nu sker väl mer än så och jag vågar inte säga att känslan spelar en viktigare roll än något annat, ej heller huruvida det är meningen eller inte meningen eller kanske meningen.
Det handlar om oförmågan att kommunicera, på grund av våra olika dispositioner och på grund av språkets otillräcklighet. Och kan vi inte göra oss förstådda, vad finns då för hopp om känslorna? Sjätte kapitlet består av olika uttolkningar av en vers ur en helig indisk skrift. Först några textkritiska anmärkningar, sedan ett längre vittnesmål om en strävan att ur de heliga texterna utvinna befrielse – sanning, antar jag, kontakt. Men personen hakar upp sig på språkets formella egenskaper ("... finns många intressanta optativer och konjunktiver. Särskilt älskar jag dock aoristerna ..."), paralyseras av det skrivnas slutgiltighet och står till sist övergiven. Dennes betraktelse blir i sin tur föremål för en grammatisk närläsning. Språket når aldrig fram till sitt objekt, förblir bara språk. Mer komisk är tionde kapitlets slutharang: en far som försöker berätta för sin son att han älskar honom men istället utlägger en kontrafaktisk teori om Karl XII:s handlande efter slaget vid Narva. Det saknas inte likheter med Hugo i Solange.
"Att sträcka sig efter det ouppnåeliga är det sant mänskliga", säger Pasiphae i åttonde kapitlet. Daidalos svarar: "Ditt palats, Pasiphae, byggdes icke av någon som sträckte sig efter det ouppnåeliga, utan av en som sträckte sig efter det uppnåeliga." Det är konflikten mellan Hugo och Solange igen, mellan rationell kalkyl och den utåt siktande livsimpulsen. För Daidalos är människolivet blott lösningen på ett praktiskt problem, för Pasiphae är det definitionsmässigt hopplöst. Valet står mellan ynkedom och fåfänglighet. Sistnämnda verkar mer hedervärt, men ändå återkommer vetenskapen gång på gång som en trygghet. Siffror och tal representerar det vi kan veta. Men inte det som är värt att veta. Se på pojken i nionde kapitlet som till sin irritation lägger meningslösa nummerskyltar på minnet.
Sällan är väl känslan av att sträcka mig efter det ouppnåeliga så stark som när jag försöker beskriva Willy Kyrklund. Kanske är det så här man måste göra, ta fasta på detaljer. Det är lätt att se mönster i hans verk men desto svårare att säga något om ett enda som inte också gäller om de andra. Prosan är samtidigt lätt och invecklad, vacker – ja kanske, i sin böjlighet och sitt breda register. Han kan tänja på språket nästan gränslöst långt utan att det krackelerar. Så får man också skärpa blicken för att behålla fokus ute i extremerna. Han lånar gärna av mytens och sagans evighet men leker med att ge den banala drag genom pratiga, lätt raljanta vändningar. Ibland härmar han bara den uppbyggliga anekdotens manér, ger sken av klar allegori, men utan att förmedla någon tydlig sensmoral. I andra fall är basen ful och låg och tonen oförsonligt humorlös, i ytterligare andra är den barnsligt naiv, i andra experimentell. Han döljer inte penseldragen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar