Och nu en reseskildring som åtminstone inledningsvis skildrar själva resandet, inte för att det har någon betydelse. Kyrklund anländer till Iran från azerbajdzjanska SSR och genomgår en mycket omständlig och utdragen passkontroll. Detta blir inte orsak till några syrligheter sådana som mötte i Aigaion, utan redan här anläggs en oberörd ton som vilar tämligen stilla genom hela berättelsen.
Ortnamn växlar om, men för den som inte vet skillnad på Yazd och Tabriz må det vara stort detsamma. Han beskriver persiska hus, kaféer, städer, öknar... Han får anledning att uppehålla sig längre i religionen och poesin. Några historiska exkurser är behövliga då ju detta är en ganska främmande kultur. Folkets seder ger färg. En aning exotiserande är det kanske ibland. De orientaliska husen "öppnar sig inåt", till "de stängda dörrarnas värld" – utåt en blank mur, innanför en trädgård. Inte helt olikt den orientaliska människan, vill man tänka, även om han inte säger det.
Han berättar aldrig varför han rest till Iran, men man kan ana vad som fascinerar. All byggnadskonst, musik, människornas fromma eller ärelystna påfund, det mesta leder tillbaka till hjälplösheten. Perserna bygger sina hus av soltegel, ett härdigt material tills det vittrat av sällsynt men oundvikligt regn. Man dricker det syndiga ölet ur flaskor utan etikett för att "på detta sätt fåfängt draga glömska över sin gärning". I jorden uppdagas en vattenledning murad många gånger tjockare än själva röret, tryggt avskärmat därinne från sitt öde. Här lyser den stark, människans hopplösa kamp mot sina villkor, men i fonden tronar Gud och den totala underkastelsen. Den konflikten går att komma långt med.
Kyrklund höjer ett och annat ögonbryn åt främmande vanor, men bitsk blir han aldrig. Jag tror att han i språkets luttrade saklighet vill gestalta platsens stämning av jämnmod och vanmakt. Han blir hembjuden till en västerländskt suktande familj vars mest vördade bok är en banks årsberättelse på engelska, men ingen i familjen läser engelska. Yngste sonen gör dock ett försök, och här fäller Kyrklund en kul sarkastisk kommentar: "Ett eller par ord av den kunde likväl skolgossen identifiera, utsträckta studier skulle möjliggöra för honom att tränga in i den och tillgodogöra sig den; för den som har kunskaper ligger världen öppen." Men man läser det mer som ett erkännande av fåfängligheten än en elakhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar