T. S. Eliot påstår i sitt förord till den här boken att "endast den som övat sina sinnen med poesi förmår uppskatta den så mycket som den förtjänar". Mina sinnen är så poetiskt oövade att jag knappast förmår uppskatta den överhuvudtaget, är jag beredd att erkänna. Det utspelar sig i tjugotalets Paris, Berlin och Wien och man får följa några människor vilkas vägar korsas. Det handlar om väldigt starka känslor gentemot varandra. Det är tungt, kompakt, fullt av liknelser och metaforer som rör om allt mellan semantik och syntax. Under större delen av läsningen känner jag mig som åtta år gammal som lyssnar på vuxna tala om saker jag inte är i stånd att förstå fastän jag kan alla orden. Jag tror inte att det är översättningens fel (av Thomas Warburton), även om en hel del nog flyter bättre på engelska. Romanen måste antagligen läsas väldigt sakta och uppmärksamt men ärligt har jag inte orkat, och utan poetisk grundträning kommer man att tappa styrfarten helt.
Några partier är mindre ogenomträngliga, som kapitlet om det oönskade barnet. Förutom det och något mer lyckas jag uppskatta enstaka poetiska bilder ("om man födde fram ett hjärta på en tallrik, så skulle det säga 'Kärlek' och rycka till som ett avhugget grodben") och haja till vid någon intressant iakttagelse, som när Nora försöker obemärkt spåra upp Robin och aktar sig för vissa kvarter "där kyparna, människorna på terrasserna, av hennes egna rörelser kunde sluta sig till att hon hade del i Robins liv". Tanken att man kan präglas så djupt av en älskads rörelsemönster är fin och lite skrämmande. Om jag förmärkt något återkommande i boken förutom min egen dumhet så är det detta intresse för gester och manér.
Jag har läst en nyutgåva på Modernista, förlaget med missionen att förfula och missförstå hela världslitteraturen så billigt som möjligt. Helt i det projektets anda har boken försetts med ett omslag så hiskeligt smaklöst att det borde få varje normalkänslig läsare att spontant känna ett brännande hat stråla ut i alla riktningar, vilket ju närmast kommer att drabba förväntningarna på boken. Det är synd. Formgivaren Lars Sundh borde beläggas med yrkesförbud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar