De tidigare verken av Willy Kyrklund framstår som mycket väl sammanhållna i jämförelse med detta. En serie scener och betraktelser inifrån och utifrån en eller flera människor följer på varandra; de tematiserar kärleken, längtan, glömskan, förfallet, likgiltigheten med mera. Bilderna är hämtade från modern vardag, klassisk mytologi och tidlös saga. Genomgående är slitningen mellan strävan framåt och utåt och resignationen, att stångas mot tillvarons gränser eller inrätta sig. Det handlar också om frågan om synvinkel: människan som i positivistisk anda betraktar sig själv som objekt ställs mot blicken inifrån ut genom fenomenen. Jag förmodar att den individ eller det samhälle som utmönstrar det outsägliga ur livet förstenas liksom Polyfem när han dödat sin rival.
Ja, det är väl en av hundra möjliga slutsatser, kanske är den omöjlig, men vad tjänar det till att söka ett svar. Det här är en bok som måste tas in och smältas med skönhetssinnet och intuitionen, som väl egentligen alla konstverk, men här upplever jag sällsynt påtagligt min otillräcklighet. Det går ju inte att lösa ett skönlitterärt verk som ett pussel, men min envist analytiska instinkt framhärdar. Det är väl en övningssak. Att acceptera det mångtydiga. Hur man sedan formulerar sin upplevelse i ord är nästa gradens svårighet. "Det väsentliga är självfallet tillägnandet av den rätta känslan" heter det i texten. "Odlandet av den rätta känslan måste ta sin början i barndomen" står det också, och stämmer det är jag förlorad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar