Nu en av Kyrklunds reseskildringar. Den får väl kallas så, fastän själva resan egentligen aldrig skildras. Han befinner sig i Grekland och berättar om hur det är där. Den grekiska övärlden är karg, vindarna hårda, havet mer utsträckt än människans förstånd. Han ser terrasser, fikonträd, vitkalkade hus och beskriver grönskan i slänterna. Han möter greker, äter tydligen middag med dem, kanske lär känna någon, men dessa möten skönjs bara i bakgrunden. Det är inte en schildtsk äventyrsberättelse. (Han nämner faktiskt Göran Schildt på ett ställe, så för en gångs skull är väl jämförelsen motiverad.) Kyrklund själv syns bara genom sina betraktelser, som snart lämnar naturen och helt tar sikte på människorna.
Han är oerhört elak och jätterolig! Grekerna är envist lättsinniga till hela sitt väsen, konsekvent blinda för allt som är fult och oönskat: "Greken icke endast icke talar om avträden, han bygger heller inga. Ett boningshus på landet är utrustat med vattencistern, källare, svinstia, hönshus, bakstuga etc. Att människorna ibland kan ha andra, mera förnedrande behov, kommer han inte att tänka på. Och skulle han komma att tänka på det, så gör han i alla fall inga eftergifter." Religionen är ett bländverk om ens det; på långfredagen erinrar bara klockringningen om den sorg som ingen sansad grek bryr sig om att ge sken av. Fattigdomen parad med grekernas sällskapssjuka har gett upphov till ett säreget affärssinne inriktat helt på förmedling, så själva produktionen utarmas i ett gytter av kontaktpersoner och agenter. Oärliga är de för den skull inte, tvärtom. Men att strandförsäljarna hellre pratar artigheter med turisterna än att blåsa dem på pengar, det verkar på Kyrklund mera barnsligt än hedervärt. Han menar med Vilhelm Ekelund att grekerna har "vänt det goda utåt". "Hur det sedan kommer att se ut på insidan", fortsätter han, "vill jag så här i förbigående inte yttra mig om, men nog har jag mina dubier."
Elakheterna tränger särskilt djupt som de uttrycks torrt och vasst och med anspråk på tidlös giltighet. Kyrklund finner källan till det grekiska kynnet redan i antiken. De gamla grekerna kämpade med frågan om den fasta kunskapens möjlighet i en föränderlig värld, men löste den aldrig. Det misslyckandet har fortplantat sig genom århundradens generationer som en existentiell defekt, och resultatet är dagens envist opraktiska folk, kortsynt och fast i sorglösa abstraktioner. Här ser han en fullständig kontinuitet med de gamla grekernas idealism. För att åter dra in Göran Schildt: han och Kyrklund drar samma långa linjer, men de skiljer sig i tolkningen. För Schildt är det grekernas stora gåva att kunna leva fullt i nuet; för Kyrklund är det ytlighet och förslappning.
Bokens sista del är ett steg mot försoning. Scenen är familjen Kyrklunds långtidsvistelse på en grekisk ö (ett år eller två kanske?) och den lilla dottern integrerar sig försiktigt med lokalbefolkningen. Men det är barnens Grekland hon närmar sig, där naiviteten är naturlig. Willy söker sig mot naturen.
I alla hans böcker jag läst så här långt har han då och då tillåtit sig ett pluralt verb, och det gillar jag! Det var väl en egenhet redan vid det laget och jag undrar om det hade fungerat idag eller om det blir alltför tillgjort. Men alla stilgrepp är väl i grunden tillgjorda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar