Den här reseskildringen, som väl får kallas så, står vid sidan om Göran Schildts övriga. Det rör sig om en reportageresa företagen i december 1953, efter att Svenska dagbladet utverkat en särskild inbjudan från ryska kulturministeriet. Beledsagad av tolk och officiella representanter fick han se Moskva, Leningrad, Stalingrad och Jerevan, med allt vad dessa städer kunde uppvisa av kultur, arkitektur och pratglada statliga tjänstemän. Intrycken resulterade i en artikelserie som sedan omarbetades till denna bok, omfattande 125 små sidor och ett antal fotografier. I förordet säger han sig med resan ha velat åstadkomma "dels ett brett upplagt kulturreportage, dels kontakt med det dagliga livets psykologiska verklighet i Sovjet". Det visar sig omöjligt att göra det ena utan det andra, och få är bättre lämpade än Göran Schildt att väva ihop de två temana.
I Daphne och Apollon kom han sjövägen till Titos Jugoslavien, och mötte där människor som med tvekan och föga tillförsikt försökte hitta sin plats i det nya, kommunistiska samhället. Ryssarna är något helt annat. Alla är djupt övertygade om kommunismens överlägsenhet och kan fullständigt glasklart besvara alla hans frågor och försynta invändningar. Och de är inte få, för Ryssland ter sig motsägelsefullt. Redan första kvällen på Hotell Metropol slås tonen an: i en "jättesal med hela det uppbåd av gipsklassicism, takmålningsgrotesker, springbrunnar och mässingskandelabrar som det döende 1800-talet var mäktigt" dansar glada sovjetmedborgare "som till uppsyn, klädedräkt och bordsskick närmast påminner om vad man förr i världen hos oss kunde se på en lantlig skördefest". Musiken framförs av en mässingsorkester "med militärisk kläm" och stämningen är raktigenom kysk. Schildt förbluffas av kontrasten mellan högt och lågt, men scenen är rätt typisk för vad han sedan ska beskriva. Sovjetkommunismen skänker tsarlyx åt folket, det är vägen mot framtiden. Ständigt blicken framåt men med smaksinnet fast i det förrevolutionära.
Arkitekturen är svår att inte lägga märke till: prålig, överlastad nyklassicism överallt. När Schildt får tala närmare med en arkitekt påpekar han det märkliga i att denna stil, "som varit så intimt förknippad med det gamla ståndssamhället, omhuldas i proletariatets hemland". Arkitekten förklarar att vackert alltid är vackert, och att vad den i västerlandet förhärskande funktionalismen missar är att arkitekturen måste åstadkomma mer än tekniska lösningar på praktiska problem – människan har också ett behov att bli berörd av skönhet. Schildt hittar inga tunga motargument utan konstaterar med viss förvåning att ryssarnas "slott till hönsen" kanske är att föredra framför "människobostäder som högeffektivt fungerar som hönshus för en alltmera hönsvorden mänsklighet".
På måleriets område är steget till förståelse längre. Den enda accepterade stilen är social realism – tekniskt fulländade men totalt personlighetslösa avbildningar av uppbyggliga scener och de stora ledarna. Schildt, som ägnat merparten av sina konstfilosofiska skrifter åt att utdöma artonhundratalets borgerliga akademikonst, har mycket svårt att smälta det han ser. Här gör ryssarna just det som funkisarkitekterna beskylldes för: skapar konst som bara tillfredsställer de tänkta behoven. De är blinda för konstens uppgift att "skapa nya former för vår tanke och känsla". Ändå kan Schildt inte låta bli att imponeras på något vis, och han erkänner att de här tavlorna verkligen uppskattas av folket, till skillnad från den mesta avantgardekonst i väst. Jag undrar om inte den sovjetiska konstsynen har mer gemensamt med Schildts än han vill kännas vid. Här är ju onekligen en konst som vill mer än att pryda väggarna: den vill uppfostra – är inte det att vara en del av livet, att engagera? Och av romantikens genifixerade konstnärsdyrkan finns här intet spår. Den sovjetiska konsten är hårt kringskuren av strikta regler för motivval och uttryckssätt, men inom sina politiskt bestämda ramar är den ju precis som konsten bör vara enligt Göran Schildt.
Den paradoxala blandning av bedagat och modernt, klarsynt och trångsynt som möter resenären i Sovjet är inte en direkt konsekvens av kommunismen, utan lika mycket en funktion av den ryska nationalkaraktären. Man har bytt helgonikonerna mot Stalinbilder, men underkastelsen och självutplåningen är densamma som under tsarväldet. Och det är inte utan att Schildt är imponerad. Ett land med Sovjets resurser i form av naturtillgångar och arbetsamma, disciplinerade medborgare, som alla strävar mot samma mål, de kan mycket väl nå det. Åtminstone om målet är materiellt välstånd.
Han landar, omskakad av intrycken, i den snopna insikten att det saknas all gemensam grund för förståelse mellan västerlandet och Sovjet. Detta rycker undan mattan för alla försök att enkelt förkasta eller avfärda det kommunistiska systemet. Den västerländske individualisten talar förgäves om brist på frihet och förakt för sanningen, när både frihet och sanning för sovjetmedborgaren emanerar från staten, till själva begreppen är kollektiva angelägenheter. Man kan stå häpet oförstående inför deras självpåtagna begränsningar inom både kultur- och samhällsliv, men inte kritisera dem med utgångspunkt i en radikalt annorlunda världsbild. Oförmögen att överbrygga svalget lämnar Schildt en öppning för att ryssarna kan ha insett något, åtminstone något som är giltigt för dem.
Ambivalensen blir inte mindre av att man i Sovjet uppenbart har undkommit den västerländska modernitetens stora problem: den vacklande grunden, metafysiska oron, riktningslösheten. Här finns ett svar på alla frågor man kämpar med att ställa sig i väst. Man vet vart man ska och varför. När västerlänningen famlar efter skärvor av rationell trygghet, och tappar bort sin personlighet på kuppen, står ryssen på stadig mark och är fri att ställa sitt hela, komplexa jag till kollektivets tjänst. Nu har jag formulerat hans tankar med egna ord, men visst verkar det rätt konstruerat. Göran Schildts sätt att föra blicken i höjd med de psykologiska abstraktionerna kan visserligen leda till en och annan spännande slutsats, men det behövs en motvikt. När han är ute och seglar är han duktig på att se personen i människorna han möter. Här ser han bara människan i personerna. Sanningen om sovjetmänniskans livsinställning är knappast hela sanningen. Var är armodet på landet, orättvisorna och gulag? Han blev förstås inte visad bakom kulisserna, men det är märkligt naivt av honom att låta sig förföras av de intellektuella gåtorna. Det vore intressant att jämföra med André Gides tydligen avsevärt oförsonligare Retour de l'U.R.S.S., som jag förutsätter att Göran Schildt hade läst. Men det har inte jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar