Folklivsforskaren Bengt af Klintberg har förvisso intresserat sig även för bondesamhällets sagor och sedvänjor, men mest känd lär han vara för att ha lyft folkloristiken in i samtiden – framför allt genom tolkningarna av moderna vandringssägner i Råttan i pizzan och de två uppföljarna Den stulna njuren och Glitterspray. Att Vår tids folkkultur handlar om den moderna världen indikeras både av titeln och av omslagsillustrationen, som återger scener ur videon "Hatten är din". Det var väl om inte cutting edge så åtminstone i färskt minne 2007, men hela boken är inte lika up to date.
Här samlas tretton uppsatser av Klintberg och folkloristen Ulf Palmenfelt, ursprungligen publicerade i olika facktidskrifter och dylikt från sjuttiotalet och framåt; två av dem är nyskrivna för boken. De sorteras in under tre huvudavsnitt: "Berättelser", "Barns folklore" och "Skrift, bild och nya media".
Det börjar med "Folksägner idag" (Bengt af Klintberg, 1976), som närmast är en sammanfattning i förtid av det som senare skulle bli böckerna om vandringssägner. Därefter kommer "Flotta Sixten och Villiga Vera" (Ulf Palmenfelt, 1989), en presentation och analys av herrtidningarnas sidor för insända fräckisvitsar. Jag som är för ung såväl för att ha läst Aktuell Rapport som för att uppskatta humorn i plumpa blondinskämt läser detta med förtjusning, förvirring och äckel i ungefär lika mått. "Kinky sex" (BaK, 1999) behandlar just detta ämne som ingrediens i ungdomars nutida sägentradition.
"Ällinga vällinga vattenspruta" (BaK, 1987) redogör för några olika genrer inom barns muntliga poesi, till exempel räkne-, nid- och klappleksramsor, med försök till kortfattad härledning och historik. "Barns egen folklore" (UP, 1992) behandlar Bellmanhistorier, spökhistorier och "alla barnen"-rim, utan någon vidare motivering till varför just dessa tre sammanförts. Här lärde jag mig något förvånande att "alla barnen"-rimmens uppkomst kan dateras mycket exakt till våren 1991. "Svarta madame, kom fram!" (BaK, 1989) är en rätt intressant artikel som spårar de olika varianterna av denna lek till ett ursprung i USA vid 1900-talets mitt; i Sverige är den känd sedan 1970-talet. "De mystiska ledtrådarna" (BaK, 1998) handlar om en sorts gissningslek där man beskriver en mystisk situation när någon agerar mycket märkligt och obegripligt, varpå det gäller för åhörarna att genom ja och nej-frågor luska fram hur detta kunde hänga ihop; lösningarna är långsökta och involverar ofta avsågade kroppsdelar, mordvapen av smältande is och osannolika självmord. Det påstås att denna lek är mycket populär bland ungdomar, och jag var nästan ungdom när uppsatsen skrevs men har aldrig stött på det här.
"Från grottmålningar till Nigeriabrev" (UP, nyskriven) är nog ett försök till introduktion av bokens sista avsnitt "Skrift, bild och nya media", men det blir mest hopplöst spretigt och man undrar vad det handlade om egentligen. "Bryt ej kedjan!" (UP, 1988) bidrar med en liten typologi över kedjebrev. "Man behöver inte vara tokig" (UP, 1987) avhandlar humoristiska bilder och parodiska små historier som sprids via arbetsplatsernas kopiatorer och internpost. Det är kul att ta del av exemplen, men ansträngningarna att analysera dessa kulturuttryck stannar på en ganska ytlig och banal nivå. "Mexikaner och giraffer" (BaK, 1982) diskuterar drodlar, stiliserade bildgåtor där till exempel två koncentriska cirklar över ett lodrätt streck har lösningen "en mexikan på cykel". Här gås det mera på djupet och vi får veta att gåtornas moderna uppsving kan härledas till amerikanen Roger Price, men också en del om rebusar och andra föregångare ända bak till renässansen. Jag kan inte låta bli att le åt hur författarens nitiska entusiasm mynnat ut i tabellen på s. 205 över antalet drodlar av olika typ införda i Fantomen 1969–1978. "Från Martebo till Mars" (UP, 1998) beskriver en diskussionsgrupp på nätet vid mitten av nittiotalet, vilket i sig är mer intressant än vad de diskuterar i gruppen (parapsykologi, ufon med mera). Författaren gör en kronologisk sammanfattning av ett års foruminlägg, 134 stycken, vilka förefaller ha postats i ett linjärt flöde utan möjlighet till trådar för olika ämnen. De påfallande konkreta tolkningarna av inläggen är fulla av märkliga gissningar om "ungdomarnas" privatliv och verkar inte räkna med möjligheten av en speciell nätkultur. Jag kunde förstå om intrycket blev trevande eller famlande, men ingenstans görs ens ett försök att hitta nya analysverktyg mer lämpade för det nya mediet. Till sist kommer "Nätlorens former" (UP, nyskriven), ett rörigt potpurri där chattloggar samsas med "Hatten är din" och lite allt möjligt som cirkulerade på nätet efter elfte september. Jag tror inte ens att allt som flimrar förbi egentligen kan räknas som folklore, men det har ändå tagits med för att det finns på internet.
Sammanfattningsvis en ganska ojämn volym med otydlig urvalsprincip, där diskussionerna om det som vetter mot traditionell folklore är den största behållningen. Samlingen ger ett ofokuserat intryck och vad beträffar Ulf Palmenfelts bidrag gäller detsamma alltför ofta själva innehållet. Hans analyser håller sig för nära källmaterialet för att verkligen kunna säga något av vidare allmängiltighet. Men ämnena är fascinerande och allt som allt blir det ändå intressant här och var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar