Det här är egentligen tre böcker: Det skrivna är partitur från 1979, Gå, lilla ballad, och finn min härskarinna från 1994 och så Höviska essäer, en samling tidigare opublicerade texter. Jag är inte tillräckligt påläst för att introducera författaren, vet bara att han var poesikritiker född 1934 och att han sorgligt nog dog just när den här volymen kommit ut på Faethon. För en koncis och träffsäker karaktäristik av Ullén som essäist behöver man inte gå längre än till Rebecka Kärdes förord.
Den äldsta boken inleds med ett par mycket bra analyser av Göran Sonnevis dikter, vilka spinner vidare i några kortare "kåserier" (väl anspråkslös benämning) om puls, rytm, musik och typografisk form. Han tittar gärna noga på sådana detaljer och jag noterar några intressanta iakttagelser. Ett par essäer om Lars Norén och Tobias Berggren blir kanske lite onödigt lovordande, innan han återkommer till Sonnevi med en lång essä som jag inte kan läsa som något annat än ett stycke mysig marxologi (begripa orkar jag inte).
Andra boken ägnar flest sidor åt Danteföregångaren Guido Cavalcanti; en regelrätt Danteessä kommer senare. Även Inger Christensen, Vilhelm Ekelund, Rabbe Enckell – Stagnelius, med en klar och tydlig analys av "Necken". Klar och tydlig är nog Ullén för det mesta, om man bara ser till att följa tråden. Till någon del får man lov att läsa även hans essäer som poesi, för det kan vindla ganska friskt mellan tankarna. Jag orkar som sagt inte alltid. En fin text om Anna Rydstedt, men det hjälper lite extra till att jag också är förtjust i henne.
Han har en förkärlek för metapoetiska läsningar (att dikten handlar om dikten själv) av allt från provençalska trubadurer till Ezra Pound. Så länge de är fruktbara så är de legitima, och jag tycker alltid att han gör något intressant av sina tolkningar. Och jag gillar uppmärksamheten på allitterationer med mera. Bara några gånger kan det kännas en aning överanalyserat; går man ner och letar klangmönster ad hoc på fonetisk nivå kan man nog påvisa vad som helst i vilken dikt som helst.
Även när resonemangen flyger mig över huvudet eller traskar på käckt bredvid min uppmärksamhet så är det trevlig läsning, om så bara för att Ulléns genuina intresse och engagemang för sitt ämne lyser igenom i varje ord. Han är ödmjuk och förbluffande beläst. Bara detta, att det går att älska poesi så här, gör mig sugen på att ta mig an Dante. Och Shakespeare, och Ekelöf. Men kanske inte Sonnevi ändå. Han är inte min typ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar