Nu kommer några inlägg som jag ska försöka hålla summariska, en hastig genomgång av ett par veckors semesterläsning.
Den här vill jag rapportera något om till den som möjligen står på ett antikvariat med boken i handen och googlar omdömen. Det vimlar väl inte av svenska samlingar av egyptiska texter och trots sin ålder torde denna ännu äga aktualitet, liksom för övrigt Bengt Julius Petersons lilla Fornegyptisk litteratur (1965). Några till finns säkert, och nyare.
Där Petersons bok koncentrerar sig på det vi skulle kalla prosa, och dessutom bistår med rätt utförlig kommentar, lägger Jeanneret vikten vid poesin och låter den stå på egna ben. Det klarar den! Särskilt i hennes lyriskt känsliga tolkningar. Plurala verb och några andra poetiska stildrag skänker dikterna en mild högtidlighet som de mår bra av i kombination med sina raka formuleringar (man kanske associerar till psaltaren eller så). Jeanneret får fram en sorts naiv och lite präktig omedelbarhet.
Nu tänker jag framför allt på kärlekspoesin. Den får ta stor plats. Så här kan det låta:
Jag far nedför floden i en roddbåt
med en knippe vass på min arm.
Jag vill till Memphis och Ptah
för att bedja sanningens herre
att ge mig min älskade i natt.
Visst är man där! Vidare heter att "Floden är som en vinstock" och "Memphis är en skål med kärleksäpplen / åt guden med det strålande anletet". I en annan dikt frågar sig jaget: "Hur ovetande är du, mitt hjärta! / Varför vill du undvika Mehi?" och fortsätter: "När jag går förbi honom / förråder jag mina känslor." Enkelt och vackert.
I boken finns också böner, hymner, vishetstexter med mera, och ett par berättelser på prosa: "Sagan om den ödesmärkte prinsen" och "Sagan om de båda bröderna". Den senare har viss likhet med den bibliska anekdoten om Potifars hustru, men drar iväg i rätt galen riktning. Bata, den lurade brodern, dör och återuppstår på alltmer märkliga vis och sagan slutar så här:
Hon greps av skräck och när hon dagen därpå satt till bords med farao sade hon återigen till honom: "Svär vid gudarna att du gör vad jag ber dig om!" Han svarade: "Din bön skall bli uppfylld vilken den än är." Då sade hon till honom: "Hugg ner träden och låt såga bräder av dem." Så skedde, men medan hon stod och såg på trängde en träflisa in i hennes mun. Hon blev havande och födde en son som var ingen annan än Bata själv. När han vuxit upp lät han döda faraos gemål och blev härskare över Egypten.
Det kan vara intressant att jämföra med Bengt Julius Petersons version:
Flera dagar efter detta reste sig Den Härliga och skänkte i för Farao, och Man hade det skönt med henne. Hon sade till Hans Majestät: Svär för mig vid Gud och säg: Det som Den Härliga säger mig, det skall jag uppfylla för henne – du säger så!
Han lyssnade på allt vad hon sade. Hon sade: Låt fälla de två perseaträden och gör sköna möbler av dem!
Man hörde allt vad hon sade. Nu lät Hans Majestät skicka i väg kunniga arbetare. Man fällde perseaträden för Farao. Kungahustrun, Den Härliga, såg på. Då flög en flisa och kom in i Den Härligas mun. Hon svalde den och blev i samma ögonblick havande. Man gjorde helt efter hennes önskan med dem [träden].
Flera dagar efter detta födde hon en son. Man gick för att underrätta Hans Majestät: en son har fötts dig.
Då hämtade man honom och gav honom amma och sköterskor. Man jublade i hela landet. Man satt och hade en skön dag, och Man var i jubel. Hans Majestät älskade honom mycket, och Man utnämnde honom till Konungason av Kusch.
Det fortsätter lite till. Det är så att man misstänker Jeanneret för att ha parafraserat en aning, men man är lika tacksam för det. Peterson håller sig till den skvader som ofta syns i populäregyptologiska sammanhang: textnära utan att vara textkritisk, läslig utan att vara riktigt läsbar, och i slutändan mystisk på ett kanske mystifierande vis. Läs gärna honom med, men njut av Jeanneret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar