Det är alltid svårt när bekanta ber om boktips utan vidare krav ("Har du läst något bra på sistone?") – det funkar liksom inte att säga Ur Fornegyptens litteraturskatt. Men här har jag lyckligen stött på en bok som lätt kan rekommenderas åt alla (jag har redan hunnit tipsa om den flera gånger). Det är en ordentlig roman. Den är gripande, den är lättläst, med några mer poetiska inslag. Den är s.k. välskriven. Den handlar om historien och naturen kring en gård i Österbotten, på ett sätt som ger perspektiv och inlevelse utan att skrämma någon med ett modikum av omvärldsintresse. Jag tyckte mycket om den.
I novelliknande kapitel rör sig historien från 1600-talet till nutid. Generationerna avlöser varandra på och runt gården Nevabacka. Det börjar i en sorts legendstil – inte så påträngande självgod som Selma Lagerlöfs, snarare objektiv – med mötet mellan gårdens första husbonde och hans maka: ett skogsrå. Människorna lever sina liv, brukar jorden, gifter sig, tror på Gud, hemsöks av krig och sjukdom, men strax utanför byn upphör det välordnade. Där är skogen och skogens folk. Troll och oknytt är en självklar del av folkets liv, men allt mindre konkret ju längre tid som går: först synliga och påtagliga, sedan förklädda eller osynliga. Någon städslar ovetande en av dem som piga, någon har en hemlig syster i skogen. Mer och mer blir magin fantiserad, förnekad, bortglömd.
Motsättningen natur och kultur är ett tema ända in i 2000-talet. Då handlar det inte längre om okända väsen utan om skogsavverkning och utflyttning till stan, men det förflutna dör aldrig helt. Det är fortfarande något underligt med mossen därute, den som skogsfolket en gång straffade människorna om de rörde. Men också mer påtagligt knyts tiderna vackert ihop. Visserligen är kapitlen i stort sett fristående. Varje generation är sig själv nog, med sina problem, eller snarare: sitt problem – det man får se är ett utsnitt ur en viss persons liv. Den som var huvudperson, en hel komplex värld, i ett kapitel är i nästa en perifer bifigur, reducerad till någon minnesvärd erfarenhet eller egenskap. Sedan en vag skröna, eller bortglömd, i bästa fall uppgången i den breda historien; som hur casanovan Johannes slutar sitt liv vid mosskanten, där det snart växer upp en vacker rönn – tjugo sidor senare minns man inte mannen, bara "Johannesrönnen" som sägs ge fruktsamhet. De flesta länkar mellan tiderna är mer prosaiska: en tavla över sängbordet eller någons gamla herbarium som ligger och skräpar i en bod. Det är fint: livstider som blomster, förna, mylla och jord.
Romanen ramas in som en arvinges forskning eller fantasi om platsen där hennes förfäder levt. Det är bara luftigt och anspråkslöst antytt i början och slutet, men det räcker för ge berättelserna en botten och understryka att fiktionen är en kunskapsform. Både form och innehåll följer seklernas gång, i en sorts teleskopeffekt. De äldsta tiderna är rika på magi, tangerar myt, berättade i klassisk tredje person. Tidsmarkörerna blir så småningom konkretare och på 1800-talet bryter två kapitel av i första person, ett i brevform. Från 1900-talet finns ett dagbokskapitel där både känslorna och miljön skildras intimt. Ju närmare nutiden, desto grällare konturer. Kanske återspeglar formen också en rörelse mot individualism. Helt lyckat är det inte alltid, brevkapitlet är lite stilpastisch och någon gång är ett barnperspektiv som brister i trovärdighet. Författaren lyckas inte helt undvika pedagogiska vändningar ("Skogen klarar sig själv. Den behöver inte henne att ta hand om, ordna upp, vårda."). Men det är tillfälliga snedsteg; aningen värre är att stilvariationen inleds så tvärt mitt i 1800-talet, så att kedjan bakåt nästan bryts av. Om det är en avsiktlig poäng så är den inte helt snyggt gjord.
Jag är trött och har nu inte gjort boken rättvisa. Ett utropstecken får betona min entusiasm! Det är verkligen en imponerande roman, originellt uttänkt och talangfullt utförd. Trots det noga planerade upplägget ger den i stort sett inget intryck av konstruktion. Jag kommer att återvända till enskilda berättelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar