Ska jag nu läsa Aischylos så får jag göra det ordentligt. Min bild av hans språk och stil har hittills formats av Emil Zilliacus gamla, visserligen klingande vackra översättningar. Men Perserna och Den fjättrade Prometheus finns även i samtida översättning.
Som jag anade är Stolpes och Svenssons tolkning inte alls så högstämd som Zilliacus. Det är den främsta skillnaden, men den medför andra (jag återkommer till det). Högstämd är väl fel ord förresten, man kanske snarare vill säga att den äldre översättningen lutar sig mot ett poetiskt idiom som gått svenskan förlorat; hans Aischylos nyutgiven idag skulle smaka av pastisch. En nutida översättare måste på gott och ont knåda ett annat språk. Jag ska inte göra det grundliga jobbet att jämföra texterna rad för rad, men några stickprover kan illustrera.
På måfå, rad 231: "var, o vänner, var på jorden reser då Athen sin mur?" (Zilliacus), "vänner, var nånstans i världen ligger nu det där Athen?" (Stolpe och Svensson). Här har nyöversättarna strukit vokativpartikeln o, som förvisso klingar poetiskt tillgjord på svenska men inte på grekiska, de har valt det vardagligare världen istället för jorden, och tillåtit sig ordformen nånstans, vilket väl inte Zilliacus hade gillat – allt nog rimligt, men "det där Athen"? I originalet står så vitt jag kan se bara "Athen". 235: "Äga de då – är det tänkbart – en så stor och manstark här?" (Z), "Jaså, har de verkligen så mycket folk i sin armé?" (S&S). Här tvingas båda fylla ut stavelseräkningen – grekiskan har ingen motsvarighet till "är det tänkbart" eller "verkligen", inte heller till "jaså". Stolpes och Svenssons översättning är återigen närmare talspråket. Sådana här detaljer skapar en viss pratighet, som i en del partier förstärks av att de behåller originalets akatalektiska jamber där Zilliacus hugger av (här 331–336):
Det du har sagt är nog det värsta jag har hört,
en skam för Persien och en fullgod anledning
att brista ut i gråt. Men fortsätt din rapport!
Säg mig: hur många fartyg hade grekerna
och vad fick dem att drista sig att öppna strid
till sjöss mot perserna och ramma våra skepp?
Så Stolpe och Svensson. Zilliacus:
Ve vilket övermått av olycksöden!
En skam för Persien att gällt begråta.
Men gå tillbaka litet och förtälj:
hur många fartyg ägde Hellas män,
då dessa dristade att gå till strid
och styra sina skepp mot perserskeppen?
Med tolv stavelser per rad och flitiga överklivningar (som i detta stycke saknar grekisk sanktion) rullar verserna på mycket smidigt, de går nästan att läsa som prosa – för smidigt? Det är förstås vanskligt, kanske omöjligt, att säga. Vilken tolkning som bäst prickar stilnivån kan jag inte heller bedöma. Ett till exempel, nu när jag sitter och bläddrar (694–696):
Ej jag djärves blicka mot dig,
ej att öppet till dig tala.
Mig binder min urgamla vördnad.
Zilliacus alltså. Stolpe och Svensson har:
Min vördnad hindrar mig att se på dig,
min vördnad hindrar mig att tala,
jag fruktar dig, min kung, sen gammalt.
Det låter rätt prosaiskt, och nästan olyckligt så i frasen "sen gammalt", som åtminstone för mig är ett irriterande influenceruttryck.
Nåja, så här kan man hålla på och nagelfara. Man kan också konstatera att nyöversättningen förmedlar textens innebörd rakare och mer direkt. I efterordet skriver Lars-Håkan Svensson att originaltextens "förhoppningar, klagomål och synpunkter måste låta relevanta, som om de tänktes och uttalades nu". Det håller jag kanske inte med om. Relevanta för oss? Varför det, när Aischylos aldrig kunde ha föreställt sig vår existens, vårt tänkesätt och våra problem? Översättningens uppgift är väl hellre att låta oss komma nära, så nära vi kan, det som gjorde originaltexten relevant för sina samtida åhörare. Men för att åstadkomma det kanske just den här vardagligare stilen är till hjälp. Zilliacus version, så vacker den är, förtrollar också något våra sinnen, dövar dem. Den skimrar vackert, men det uppfattar vi med vår moderna sensibilitet (någon annan har vi inte) och förlorar på kuppen lite taget om det främmande antika. En lite överdriven konstlöshet är möjligen ett bättre sätt att närma sig originalet. Jag vill i alla fall pröva tanken.
När jag läser Stolpe och Svensson får jag inte samma dubier kring ironi och grekisk skadeglädje som i min första läsning av Zilliacus. Man finge i så fall vara mer förslagen för att läsa in de djupen trots den talspråkliga tonen. Men det kan också vara översättarnas medvetna ansträngning att tona ner eventuella sådana drag; åtminstone är Stolpe i förordet skeptisk mot tolkningar som gjorts i den riktningen.
Det är en fin utgåva, med rejält både för- och efterord (som behandlar bakgrunden, språket, receptionen med mera), kommentarer och metrisk nyckel samt fyllig litteraturlista. Och radnummer! Det borde vara obligatoriskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar