Kathleen Jamie är årsbarn med Erik Andersson men desto mer befryndad litterärt. Det var genom efterordet till Torv som jag först hörde talas om henne; och nu damp hennes (mest kända?) essäbok Findings ner i mitt knä. Tyvärr glömde jag att aktivt läsa den mot Andersson, inställd som jag för tillfället är på naturskildringar, typ Midsommardalen.
Typiskt, för Findings har mer gemensamt med Anderssons upptäcktsfärder i Torv och Hem än något annat jag läst, och jag vågar säga att den är väl så mycket essä som naturessä. Jamie gör utflykter i elva kapitel runtom i sitt hemland Skottland. Avlägsna trakter, men inte bara: hon står också vid en tubkikare mitt i stan och spanar på Edinburghs tak. Annars ser hon odlade laxar förgäves kämpa uppströms i en fors, ställer in hörseln efter kornknarren (sällsynt i Storbritannien) eller träder in i en gånggrift i hopp om att uppleva riktigt mörker. Det tycks vara skärningspunkterna mellan det vilda och det tämjda som fångar henne.
För det mesta kommer själva iakttagelsen i förgrunden och dess föremål blir sekundärt – för läsaren alltså. Om hon själv tänkte mer på sitt betraktande än på den fågel hon betraktar skulle essäerna bli tröttsamma. Naturligtvis koncentrerar hon sig på fågeln. Men det som fångar mitt intresse är inte fakta om fiskgjusen utan författarens nyfikenhet: att få vara där med henne och öppna sinnena, utforska och överraskas. Det där är en dubbelhet som en essäist kan hantera på olika sätt. Någon som Lotta Lotass dyker helt ner i det partikulära och tvingar även läsaren att snorkla, andra svävar upp i riktigt syrefattiga sfärer. Kathleen Jamie, liksom Erik Andersson, står kvar på jorden med sitt mänskliga perspektiv. Det är nog det svåraste att göra intressant. Båda klarar det med hjälp av genuin öppenhet, ödmjukhet och mild humor. Dyklumparna i en grumlig bäck "dither and slouch and form sullen pools, like teenagers at a bus stop, before finding their direction". Hon är dråplig ibland, annars glasklar, aldrig poetisk för sakens skull (trots att hon också är poet).
Jamie imponerar inte med sin kunskap, snarare med att vara oförskräckt okunnig. Hon vet att hon inte kartlägger ny mark, att andra kan mer än hon någonsin kommer att göra (om stenåldersgravar, djurs habitat, om hur det är att leva på Hebriderna). Hon läser böcker: J.A. Bakers klassiker The Peregrine ger henne en ingång till pilgrimsfalken. Hon hukar med fågelskådare i gräset, lyssnar på lokalbefolkningens småprat, tittar över axeln på arkeologer och naturvårdare. Hennes uppgift är att "gå till slutet av alla vägar och se vad som finns där" (Erik Andersson har formulerat något liknande, i Hem tror jag!) och att "lägga märke till saker, men inte analysera dem".
Just detta är väl nyckeln. En dålig skildrare av naturen, eller omvärlden överhuvudtaget, tror att utmaningen är att analysera det givna. Men i första hand gäller det att ta emot det givna, vilket inte alls är någon självklarhet. På ett ställe prövar Jamie tanken på uppmärksamheten ("The care and maintenance of the web of our noticing, the paying heed") som en sorts bön. Jag vill läsa liknelsen icke-religiöst, med betoning på plikten att ta något på allvar. Och uppmärksamheten är liksom bönen personlig, ofrånkomligen personlig. Analysen mindre så, är värt att minnas.
I ett par essäer blir hon personlig på ett intimare sätt, sjukdomar i familjen och sådant. Mindre engagerande tycker jag, men det är väl en smaksak. Något hämmas min inlevelse överhuvud av språket; det är stundvis bra många fågelarter och skotska naturord att slå upp. Man kunde önska att Erik Andersson fick uppdraget att översätta. Till sist förbryllas jag en smula att den här boken tydligen är något slags inbegrepp av samtida "nature writing", som det heter på engelska. Hon befinner sig mestadels i naturen, men skildrar framför allt den moderna människans avstånd till den. Ganska långt från Harry Martinson. Vad hade han skrivit om laxen i forsen? Levt sig in i dess väsen på något sätt? Kathleen Jamie står bland åskådarna och hejar på: "Ho!", som om det hjälpte fiskarna att hoppa över hindren. Hon är där, men till hälften på lek, för något annat går inte. Det är en sympatisk attityd!
Ja ja, nog nu, det här blev abstrakt och lite övertolkat. Raka motsatsen till boken faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar