Midsommardalen (Harry Martinson, 1938)

Jag läser på inför ett mindre evenemang på temat naturlyrik, naturessä med mera. Sådant går att skriva mer eller mindre bra. Mätt på den senare sorten fick jag lust att ge mig själv perspektiv: vad gör det mediokra mediokert? Det syns bäst i kontrast till det som gör det bra bra. Harry Martinson gör det bra. Här några tankar under läsningen av en av hans naturessäer.

Trettio kapitel ryms på 140 sidor; boken rör sig alltså i korta nedslag. Men inte i lösa impressioner. Varje avsnitt bygger på en sammanhållen tanke, kanske tunn och bräcklig, men nog för att balansera sig över ett par uppslag: växtligheten på en särskild slänt, reflektioner kring granars hållfasthet i blåst, inlevelse i tordyvelns väsen. Om han introducerar en metafor är den kongenial med idén, aldrig en flyktig lyrism. Det är dålig naturbeskrivning att mödosamt hoprafsa iakttagelser som man staplar utstyrda i poetiskt pynt. Martinson konstruerar scener och låter naturen bistå med aktörer; kanske har en spontan association varit utlösande och sedan bestämt dramats fortsättning: vassen är en sur och kvalmig håla – då får sothönsen vara misstänksamma och gräsanden lättstörd.

Det konstruerade är en tillgång. För det här är inte i första hand en bok om naturen, utan om människans blick på naturen. Då tjänade inte ett avskalat språk något till – bättre att göra bruk av sin fulla mänsklighet. Han diskuterar saken uttryckligen: "Det besvärliga och förtvivlade med skriftspråket då man målar därmed är att det ena måste bli det andras pensel, man tar det ena och målar fram det andra med, en i längden otillfredsställande omflyttningssyssla, en semaforering med A–B, B–A." Hur kan man nå fram till det egentliga, det verkliga, naturens sanning utanför språket? Det går inte. En naturskildring som inte brottas med det problemet blir, tror jag, nödvändigt torftig och falsk. Alltså: istället för att skala av sig huden i jakt på den innersta verkligheten ger sig Martinson hän åt det säreget mänskliga. Det är med människans upplevelser vi måste lägga världspusslet. Med metaforer och liknelser kan han kringgå ordlösheten, låt säga så här – vi tittar på världen genom ett mänskokalejdoskop. Han vrider och vänder på det så att alla möjliga klara färger visar sig, alla lika förvanskade skärvor, men någonstans i blänket gömmer sig spår av det objektiva. Är det begripligt? Han hade uttryckt det bättre själv.

Martinson återkommer ständigt till sig själv som observatör, hur han upplever skönhet och äckel, han skriver i duform (du läsaren, du naturen), förmänskligar växter och djur – och släpper fram en suck då och då över hopplösheten i att på riktigt förstå en fjäril eller en kråka ("förstå totalitetens kosmiska andningsrörelser, universum i hela dess befattningshavande anonymitet"). Det finns en ödmjukhet i det. Jag läser på Wikipedia att samtiden anklagade honom för preciositet. Det är väl en smaksak om man gillar hans kringliga formuleringar; själv upplivas jag av ord som "privilegiumsgyttja", "stormkedja" och "barrsvalg". Jag tänker också att detta är ett sätt att accentuera sin begränsning, befästa sin utsagopunkt. Jag är människa, och det här är människans vokabulär – låt mig använda den fullt ut. Det gäller också alla precisa artnamn: det är vår exakthet, inte naturens.

Modernitetskritiken är inte speciellt framträdande. Naturbetraktelserna verkar inte hotade av civilisationens härjningar vare sig på det fysiska eller andliga planet. Det är krig i radio, värt en upprörd drapa, men det är långt borta. Det finns inget nostalgiskt skimmer kring förlorat arv. Landsortsfolket har inget privilegium när det gäller att känna in naturen, ingen unikt ingrodd kunskap (det finns alls ingen motsättning mellan stad och land här). Tvärtom bör man dra nytta av vetenskapens rön när man läser naturen, ty "utan bok blir man en naturens sökande frivilde som överallt trampar i de mest skrikande klaver". Förvisso kan också mystiska erfarenheter vara en sorts "forskningsfält". Författaren bör hitta medelvägen mellan vetenskapens livlösa "exaktityd" och dårens visioner. En medelväg som förstås inte kan vara annat än gäckande.

Detta om Harry Martinsons naturskildring.

Dags för min återkommande hyllning till mellankrigstidens språkliga tillgångar. Harry Martinson använder för det mesta plurala verb, men inte konsekvent. För att slappna av en aning heter det "vi går", när det passar att vara stram är det "vi gå". Han undviker nästan genomgående formerna "äro" och "voro", kanske uppfattades just dessa som särskilt formella? Kyrklund har inslag av plural ett par årtionden senare; här är det snarare singularen som är kryddan. Och idag är det stilmedlet stendött. Sorgligt!