Nu tror jag att jag läst alla Vanderbeke som finns på svenska. Det här är den svagaste. Den har samma ytliga kännemärken som de övriga: cirka hundra sidor, körig familjedynamik, en upprepningstät stil inte olik en disträ och mindre ilsken Thomas Bernhard – dock knappast något om Öst- och Västtyskland den här gången. Man saknar det politiska, och man saknar det naiva barnperspektivet som skapat alla nyanserna i hennes andra böcker.
Barntematik är det likafullt. Det handlar helt enkelt om en kvinna som blir mor, hennes okunskap inför barnafödandet och vilsenhet i moderskapet. Livet med ett nyfött barn är tämligen kaotiskt, dessutom med en mormor som lägger sig i. Hon skjuter ifrån sig ansvaret för eller initiativet till familjebildande på huruvida det för tillfället är "på modet" att skaffa barn; man kan kalla det distanserad ironi och det är väl det som ger boken vad den har av udd. Men det är ytligt på ett ganska ocharmigt sätt och skildringen stagnerar på det hela taget till vad som med en mindre manierad stil hade kunnat passera som mammakrönika i en söndagsbilaga. Nåja, jag ska inte vara för hård, det är väl mitt ointresse för ämnet också. Fast med ett annat berättarperspektiv tror jag att det hade kunnat bli bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar