Sju tomma hus (Samanta Schweblin, 2015)

För snart tre år sedan läste jag Samanta Schweblins kortroman Räddningsavstånd och blev väl inte helt golvad. Men alla talar så väl om henne. Den här samlingen med sju noveller, varav bara en är över tjugo (luftiga) sidor, utkom på svenska 2023.

Stämningen är skräckfilmsartad men utan skräck, om man inte skräms av det som är gåtfullt och vagt klaustrofobiskt. Berättelserna rör sig kring något oförklarligt. Två barn försvinner hos sina farföräldrar och mammans oro växer, till dess alla fyra återfinns nakna, fascinerat gnuggande bröst och rumpa mot fönstren. Det är inte ens något sexuellt, bara ett meningslöst inbrott av kaos i vardagen – vad förmår moderlig omsorg mot det? Eller en mor och dotter som tränger sig in hos en rik familj, bara för att planlöst men behärskat stöka runt, flytta lösa föremål men inte stjäla mer än en saltströare. När de efteråt blir uppsökta av kvinnan i familjen önskar dottern att hon ska göra likadant mot dem – för att hennes mamma skulle "bli lättad av att se någon göra allt det här utan hennes år av erfarenhet". Man anar något djävulskt i botten tränger som aldrig upp men som får det att bubbla på ytan, som indicier på ett hot man inte kan förstå.

I några av berättelserna finns en antydd klasstematik, och i samtliga en sorts gestaltning av kvinnlig instängdhet i äktenskapet, kroppen och förväntningarna på det normala. Den längsta novellen är en jämförelsevis förutsägbar historia om en kvinna med för läsaren allt tydligare vanföreställningar, om de beror på psykos eller demens ska vara osagt. Antagligen något annat. Med listmani och manipulationer mutar hon in sitt eget område gentemot maken och grannfrun. En flicka i ett sjukhusväntrum låter sig lockas iväg av en pedofil och får uppleva ett oskyldigt äventyr på någon timme. Det otäcka ligger i de vuxnas reaktioner; flickan har bara bejakat det ovissa.

Det är intressant mer än gripande, kanske beroende på det korta formatet som aldrig riktigt hinner skapa känslan av att något står på spel, eller kanske för att mystiken skyltar så tydligt med sin närvaro.