Peter Stamm har jag hört mycket gott om. Jag råkade ha tagit med mig för lite läsning på en resa och snubblade över denna på loppis. Den räckte lagom till hemvägen med byte i Nässjö.
En succédebut som översatts till 26 språk, informerar förlaget. Man kan föra den till genren medelålders-författare-möter-ung-intellektuell-drömtjej, nämligen en schweizisk fackboksförfattare i Chicago som förälskar sig i den tjugofemåriga Agnes, en kort och smal doktorand i fysik som spelar cello och älskar måleri och poesi. Är det inte en genre så är det en kliché. De två blir ett par som tittar på stjärnorna under replikväxling om lyckan och friheten. Dessa teman konkretiseras i Agnes uppmaning till honom att bejaka sina skönlitterära ambitioner och skriva deras berättelse. Vilket han gör, men hans tolkning av vad de har upplevt gemensamt skiljer sig från hennes – vilket ställs på sin spets när berättelsen når in i framtiden. Och det vinglar där på sin spets. De börjar låta livet formas av berättelsen han skriver, på gränsen mellan verklighet och ideal.
Det här är en typ av roman som jag har svårt att låta engagera mig. Den är kort i hopp om att vara kärnfull, skriven i en lätt upphöjd ton som insisterar lite för humorlöst på att berättelsen är sann. Men det märkliga är att alls bry sig om realism i något som i grunden är en saga, strösslad med bokcirkelvänlig symbolik: Agnes studerar "symmetrigrupper i kristallgitter" och funderar tjugo sidor senare på sin och berättarens asymmetri, berättaren läser om en arbetarstrejk för frihet just som Agnes tillfälligt har flytt honom. Lärdomar ska dras om saker som: självförståelse, lögner och sanning, minnets bedräglighet, berättelsens makt. Att det är en komplex och mångbottnad uppgift framgår av textunderlaget. Jag för min del lämnar den läxan till andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar