Vore jag litteraturkritiker fick jag gott läsa om den här boken och säga något meningsfullt. Varför inte, den verkar bra. Men den är mycket tät och kräver en koncentration och en ingångsvinkel jag inte kom in med.
Historien tilldrar sig under tidigt 1930-tal och rör en schweizisk filmregissör, Emil Nägeli, som i oron över att bli frånsprungen av tiden, och särskilt av ljudfilmens genombrott, på ett par tyska filmkritikers sluga inrådan under en spritdimmig kväll i Berlin accepterar att lura till sig ett inspelningskontrakt av chefen för ett tyskt (ännu inte, men snart, nazityskt) bolag, vilket skickar honom till det lika nationalistiskt sinnade Japan, där också stumfilmen behållit sin rättmätiga ställning, för att producera en skräckfilm med sin på förhand anlända fästmö Ida, vilken emellertid inte dröjer med att låta sig förföras av en japansk kulturattaché. Ungefär så många satsled har meningarna, fast med svårare synonymer. Jag ser inget klart samband mellan ordmängd och precision, och jag undrar vilken konstlad tyska som fått översättaren Anna Bengtsson att sträcka sig efter ord som "profund" och tala om löv som "changerade" i olika färger (nej, "i hundratusentals extatiska färgschatteringar").
Nu läser jag att boken visst är strukturerad som en no-pjäs. I dess andra del tar handlingen fart och i den tredje, uppskruvad till stilisering, går alla under. Det myllrar av verkliga personer. Den japanska huvudpersonen Masahiko Amakasu har tydligen funnits, liksom inte minst Charlie Chaplin, som här gör sig skyldig till ett plötsligt överlagt mord. Våldet lurar i såväl Berlin som Tokyo, ofta i form av japanska köksknivar, och första kapitlet är ett filmat seppuku. Jag har förstått att Christian Kracht är något av ett litterärt enfant terrible. Men varken våldet eller de hotfulla stämningarna framstår som poser eller ytlig provokation, det är de alltför lastade med symbolik för. Faust spökar.
Jag ska läsa en till av honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar