De döda liknar så här i efterhand en stilparodi. Eurotrash, Krachts senaste roman, är betydligt mer tillgänglig. Även här tittar ordet "profund" fram, men i all ensamhet.
Det rör sig om någon form av autofiktion. Författaren Christian Kracht driver lojt runt i Zürich och tänker på olika släktoförrätter. De som inte var nazister som på mammans sida var löjliga kälkborgare som hans far, är kontentan av hans barndomsanekdoter där han ligger i en hotellsäng och minns "vilken perfid, eländig, bedrövlig enaktare" livet är. Av någon anledning är han på väg till sin vin- och pillermissbrukande gamla mor och sliter med henne ut på en taxiroadtrip genom Schweiz, men inte innan hon växlat in sina vapenaktier i tusenfrancsedlar med föresatsen att skänka bort allt till kreti och pleti.
Dundrande premiss. Lägg till familjens uppradade brott att Schweiz är ett land där maten "spetsades av barnslavar med något slags droger från företaget Nestlé", där ingenting finns utom "schweizarnas begär efter mer lyx, längtan efter sushi och färgglada sportskor", så låter det som Thomas Bernhard i Hollywoodtappning. Men av Bernhards temperament finns inte minsta spår. Berättaren-författaren fäktar brett men slött och utan allt ursinne, som om det var han och inte mamman som knaprade zolpidem. De äter lunch med nationalistiska vegetarianer och fastnar två timmar i en linbana, allt medan modern utkastar syrliga repliker och sonen byter hennes stomipåse. Kanske är det som hon säger, att han gett sig ut för att "främbesvärja något slags katarsis". Flera gånger exponerar hon hyckleriet i hans uppgörelse med historien och gör honom svarslös. Men snarare än att konfrontera komplexet av borgerlig skuld och äckel verkar han bara vilja åse det, strunta i det och mot bättre vetande försonas. Bara vistas i det vidriga, kanske av självhat.
Rollerna byts om när Christian berättar små dramatiska sagor för mamman och hon plötsligt blir passiv och dum. Någon gång är de medvetna om att de är med i en roman. Krachts debut Faserland handlade också om en resa; kanske bör man ha läst den och uppfatta viktiga återklanger. Är det det recensenterna har gjort som talar om "bländande satir" – jag ser ju de satiriska ingredienserna, men det smakar ju inget? Är kryddan ärvd? Jag ser utfall mot SS-förfäder på autopilot och en slappt hanterad situationskomik. Har jag ingen humor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar