Man och fågel (Archil Kikodze, 2013)

Det här är ytterligare en av få georgiska romaner som finns på svenska, utgiven av de hängivna människorna på Smockadoll förlag. Mer äktgeorgisk än Min fars huvud som jag läste nyligen, för den var ju skriven på ryska.

Likheterna är annars påtagliga. Påtagligt undflyende. Liksom Botjorisjvili skriver Kikodze i något som närmar sig latinamerikansk stil: skrönor i ett plockepinn, infall och burleska anekdoter. Men utan det där flamencotjimmet. Kikodze är bara ännu mer förströdd än Botjorisjvili, händelserna saknar än mer konsekvens och sammanhang. Tonen är mildare.

Boken består av en längre novell och fem kortare; eller om de fem kan räknas som en kortroman. "Familjeporträtten" har uppenbarast likhet med Min fars huvud: ett hopkok på historier i förfluten Stalintid och orolig nutid, som blandar vardagsproblem med storpolitik, repressiva myndigheter med kärlek. Jag bör väl erkänna att jag inte minns handlingen. De kommande kapitlen följer en georgisk turistguide på tur genom bergsbygden tillsammans med en engelsk fågelskådare. Guiden berättar om personer i trakterna de passerar, om smugglare, soldater, våldtäkter, jägare, godsägare, minnen från storstan... En roadtrip utan mål som hos Turgenjev, och kaotiskt som Bolaño. Jag gillar den förra och tål inte den senare. Mixen blir typ silverte.

Jag har excerperat några ställen men ska inte dra dem här. Bara en sak. När engelsmannen i sista kapitlet tackar guiden för berättelserna säger denne: "Hela landet vilar ju på berättelser". Det här har jag svårt för. Det verkar finnas ett allmänt accepterat antagande att ett land eller folk till följd av långvarig utsatthet kan ackumulera en ovanligt stor mängd berättelser – "berättelser" förstått som atomära utsnitt av historien, där händelser liksom hopats i en särskild koncentration av mening, färgad av unik, till jorden knuten angelägenhet. Frågan är om den angelägenheten behöver vara allmän. Jag får ofta känslan att gå miste om subtila referenser, och anar att det inte hade räckt att förstå dem, utan man måste känna dem. Vidare anser jag förstås att berättelser inte bara finns, utan skapas. Och jag tror att vilka människor som helst är i princip lika förmögna eller oförmögna till det, om det så är livegna bergsbönder eller ingenjörer med föräldraförsäkring. Stoff finns där det finns fantasi.