Den här gången högg jag direkt. Lotta Lotass böcker trycks i 250 ex och efter några dar får man ha tur om man ska hitta dem antikvariskt till överpris.
Till skillnad från hennes förra, den matiga essävolymen Fält, är detta en tunn bok. Jag har taggat inlägget "poesi" i brist på annat. Men det här är en text som egentligen rör sig bortom genre; man vill kalla det språk rätt och slätt. Och Lotass gör något sensationellt med svenska språket. Som ingen annan kan hon maxa kontrasten mellan fonetik, grammatik och semantik och samtidigt tvinna dem samman.
Boken är en triptyk som avbildar tre klassiska orter associerade med Caesar, Alexander den store respektive, i det här fallet, Akilles. Krigaren eller kejsaren står inför ett avgörande. Texten drar ut på detta avgörande ögonblick i tre gånger trettio sidor, under vilka verben oavlåtligen manar framåt:
Skeppen stävar över havet, stävar över det vida fältet.
Brottsjöar bryter.
Ljuset speglas.
Rummet fylls av landskap, fylls av slätter, fylls av de fält där slagen ägt rum, äger rum, där slagen skall äga rum; de fält där kejsaren syns, genom rök och genom dimma, på den vita hästen; där han på den vita hästen rider fram och åter [...]
Det finns flera likheter med Verner Boströms monomana dikter. Satserna deklarerar; de affirmerar, men negerar inte, säger hur det är. Det gör den manande rörelsen evig och därför paradoxalt stillastående. Till skillnad från Boströms dikter, som förbryllar mer än de övertygar, är språket hos Lotass strängt och inger en känsla av stenhård nödvändighet. Utsagorna ljuder från öppen himmel och ekar rakt mot hälleberget. Upprepningar för texten tillbaka till det sanna: skeppen stävar, stenar faller. Vokabulären är liten och arkaiskt anstruken, med ett formelspråk som närmar sig det homeriska. Men formlerna ligger kala utan ett episkt flöde att inlemmas i. "Fjärrskrivaren sänder", gång på gång, och just detta är ensamt sant.
Det flöde som dock finns är rytmiskt. (Texten måste läsas högt!) Korta rader omväxlar med längre stycken där satserna travar fram i versfötter och allitterationer som snart bär mer mening än orden. Textens ord tycks utvalda enligt en dunkel princip. Vardagsord bryts mot glosor som margfaldig, skymla, stillt, glanskad – tillgjort, kan man anse (men jag tror man missar poängen då). De ovanliga orden har effekten att suga åt sig uppmärksamhet och genom det skänka meningen åter till det semantiska lagret. När ett långt, galopperande stycke avslutas med det kanske för tredje gången sedda ordet "centnertung" skiftar fokus på en bråkdels sekund, så att det betydelsebärande inte längre är rytmen, utan än en gång orden.
Så svallar språket, fram och åter. Ett ögonblick dras ut till tidlöshet. Perfekt, presens och futurum är syskon bundna av samma öde.
Ödet är ett tungt tema, och Lotass har valt att iscensätta det på inte en, utan tre platser som redan var för sig är överlastade med dramatiska associationer. Hon spär dessutom på med en pompös vokabulär. Det är egentligen vansinnigt. Det borde bara kunna bli pekoral, men Lotass gör inte endast stor litteratur av det – hon får hela tilltaget att verka som en logisk plikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar