Ann Ståhlberg är född 1947. Av kolofonen kan jag utläsa att det här är hennes tredje diktsamling på lika många okända förlag (nu Lindskogs) sedan 2002. Hon förtjänar nästan, men kanske bara nästan, att plockas upp av ett större förlag.
Någon i Kulturrådets expertgrupp ser också potentialen, för boken har tilldelats distributionsstöd. Det var när jag ströbläddrade på biblioteket som jag oväntat slogs av en sällsynt omedelbarhet. Efter en knepig dikt om en "ihärdig koltrast" börjar bokens första del med en rad som kunde stå hos Ola Julén: "Jag vill gärna ha någon att höra ihop med." Lägg märke till formuleringen: inte "så gärna". Gärna. "Vi ska ju ändå skiljas snart", fortsätter dikten, "och där jag bor nu har det flyttat in / nya unga människor som ser rakt igenom mig". Här gör hon något underligt med tid och orsaker. Vad betyder det där lilla "ändå"? Och strax därefter verkar jaget redan bo ensam. När dikterna är som bäst arbetar de just så här, med subtila, förvirrande turneringar av vardagsspråkets trivialiteter.
Det verkar handla om en skilsmässa. För inte är det väl den tilltalades död? Nej, vissa undertoner vore rent grymma i så fall, som dikten som inleds med denna blandning av nostalgi och feministisk förebråelse:
Du lämnade mig
fast jag visste precis
vad vi hade i frysen
från torskpaketen längst in
till påsarna med förvälld svamp
i lilla facket
"Jag ska urholka dig / som havet" kan det heta i en annan dikt, i samma gränsland mellan hot och sentimentalitet. Men det är det ljumma vemodet som tar störst plats – sjöar, bäverdammar, hushållssysslor. Det ligger nära att tänka på Ulla Olin och kanske sorgeboken Eftervärme i synnerhet, skriven i en liknande känslomässig-saklig ton. Men Ståhlberg har ett eget mystiskt drag. En gåtfull fixering vid cyklar löper till exempel genom dikterna. "Den lilla dynamon är starkare / än kärleken" lyder en slutsats som jag inte vet om den är löjlig eller storslagen.
Samma reaktion väcker en dikt som plötsligt är på rim. En vacker minnesbild som rimmar "huset" på "gruset". Är det mod eller dumdristighet – eller dillettantism? Enskilda dikter tycks bevisa alla tre. Att rimma är verkligen en lek med elden. Att göra halva boken till sonetter är rena fakirtricket. Och jag läser det just som en lek, ett försök att kontrollera det banala som riskerar att ta över, och kanske ett sätt att hålla känslorna i schack. Den bundna formen blir det ställe där språk och affekter möts i en hanterlig kompromiss. Och helt riktigt, efter den första sonettsviten – om blåbär och regniga somrar – bryter den fria versen in med otyglad kraft: "Det stora mörkret är nära [...] Jag börjar bli trött i armar och axlar".
Ibland är Ståhlberg en skicklig rimsmed, särskilt när hon målar upp stämningar och avstår från att resonera. Ibland osar det bränt. Nödrim är inte bara ett estetiskt problem, utan (vilket är värre) grumlar oundvikligen en dikts logik. Med nödrimmet läcker godtyckligheten in som ett störande brus. "Sen vet jag inte hur vi gled isär / – vi var så glada när vi bodde där. / Du skojade med mig när jag kom hem // och jag fick vara barnslig efter fem." Klockslaget är inte bara arbiträrt, det bär inte på mening överhuvudtaget. Och nu säger sig diktjaget helt enkelt inte veta "hur vi gled isär" – på tvärs med de tidiga dikterna, som gör orsaksbakgrunden mycket mer komplex genom antydningar.
Bokens andra hälft finns mindre att säga om. Skilsmässotemat läggs undan och dikterna uppehåller sig vid barndomsminnen. Oftast i sonettform. Utan den undertryckta spänningen från tidigare blir det mest Minnenas television, med undantag – på fri vers.
Men den allra sista dikten är en fin sonett. Fin i sin absurditet; här kommer den där cykeln in igen, som diktjaget står och putsar och "luften doftar såpa" och "jag vill gärna leva lite till". Detta var alltså "livets slutmål".
Nu ligger kedjan sänkt i fotogen
och snart är cykeln skinande och ren.
Jag hittar inga regelrätta recensioner av den här diktsamlingen, bara Elin Kvicklunds omdöme för BTJ. Hon anser att Ann Ståhlberg "egentligen hör hemma på parnassen". Det vet jag inte riktigt. Men ett antal dikter är onekligen storartade. Låt säga att jag håller med till en tredjedel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar