Mer bulgarisk läsning. Ivan Vazov var klassikern, det här är en ny succé, på svenska i våras och fjolårets vinnare av Internationella Bookerpriset. Rätt pris till rätt bok. Romanen är som gjord för att tilltala brett, med lika delar bulgarisk nationalfärg (för den nyfikne) och paneuropeisk spelplan, inspirerad av grundmurade favoriter som Borges och Calvino, Thomas Mann och tja, Houellebecq. Därmed sagt att här finns humor, knepighet och samtidsanalys.
Upplägget har förklarats i alla recensioner, men jag måste väl dra det jag också, med risk för att få det att låta mer gimmickartat än det är. En mystisk gestalt med ett påhittat namn – en sorts tidsresenär – förestår en demensavdelning på ett äldreboende i Sofia. Han har inrett den i konsekvent 60-talsstil, vilket är effektivt; igenkänningen skapar trygghet för de äldre som var unga då och måendet förbättras. Konceptet växer till hela stadsdelar som görs om för att simulera tidigare årtionden – nu börjar vanligt folk intressera sig – och snart väcker projektet genklang på högsta EU-nivå. Medborgarna i alla EU-länder får rösta om vilken epok deras land ska återgå till permanent. (Sverige väljer 1977. Resonemanget är inte helt övertygande, men det är en bisak.)
Gospodinov gör roman av detta på det enda läsbara sättet: han gör inget försök att värka fram en realistisk händelsegång, utan låter premissens logik löpa fritt medan han springer med och fångar upp lösa bilder och konsekvenser. Världen rusar bakåt i tiden med en självklarhet som liknar tankeexperiment (här är Borges). Men det finns vissa sanningar som bara kan nås genom sådan abstraktion och här är tillvägagångssättet särskilt kongenialt: civilisationens dragning mot nostalgins trygga rum framstår i hastigheten som en naturkraft mer än ett politiskt projekt. Det anstår ett samhälle (vårt!) som har slutat tro på politiken som vilja. Utan vilja har man inte heller bruk för framtiden. I brist på verkligt hopp söker man sig till en tid då hoppet fanns och återanvänder dess framtidstro: 1968, 1989… Sannerligen en fantasilös tid som slutat drömma egna drömmar.
Och en historielös tid, vår tid. Tidstillflykt är en bok som tycker om paradoxer och nostalgin visar sig full av dem. Det är inte överflöd på lyckliga minnen som väcker längtan efter det förflutna, utan bristen på äkta minnen. Glömska om man vill, eller dåligt historiemedvetande. Genom iscensättandet av det förgångna får nostalgin formen av att stort skådespel ("en grupp människor som kommit överens om att minnas och glömma samma saker") med staten som garant. Men att delta i samma spel är inte detsamma som gemenskap. Till sist blir det också bara kaos: man har luckrat upp tidens förhållande till tingen, ryckt människorna ur deras sammanhang, åkallat de yttersta dagarna… Tiden upplöses i glömska. Det är dit nostalgin ytterst strävar. Liksom gärna romaner av den här sorten, kan man tillägga.
Det här är ingen recension utan ett försök att samla tankarna. Onekligen en bra bok. Jag har förbigått hur mycket som görs av skillnaden i minnet på ömse sidor järnridån. Den finaste ironin är hur botten i allt är en demensavdelning, ja även dödshjälp spelar en viktig roll. Vi lever i en palliativ tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar