Under oket (Ivan Vazov, 1889)

Grekland har Iliaden, i Sverige har vi väl Hercules eller kanske Frithiofs saga. Bulgarernas nationalepos lär vara denna roman av "den bulgariska litteraturens fader" Ivan Vazov. 1889 är sent att kicka igång ett lands litteratur, men bättre sent än aldrig, och det är förstås ingen slump att det hände samtidigt som Bulgarien slog sig fritt från Osmanska riket. Om detta handlar också Under oket; mer specifikt om ett misslyckat uppror 1876, som dock skulle sätta något i rullning.

Var ska jag börja. Smaka på några kapitelrubriker: "Oväntat möte", "Intriger", "Förräderi", "Kandovs vankelmod växer", "Kärlek – Hjältemod"... Boken inleds med att en ung man som rymt från ett fängelse i Anatolien dyker upp i en bulgarisk by. Han har valt att slå sig ner där han igenkänns bara av en handfull, och accepterar tacksamt täcknamnet Bojtjo Ognjanov. Resten av handlingen sammanfattas lättast med att Bojtjo ordnar logistiken inför det stundande upproret, parerar svek och hot, blir kär i en ung flicka, och till sist, när revolten slagits ner – nå, låt säga att han slutar med äran i behåll. Det är många förklädnader och tjuvlyssnade hemligheter. Alla turkar är hiskeligt fula och motståndsmännen underbara kämpar. För den som i en roman söker psykologi har jag identifierat det insiktsfullaste stycket:

Över huvud taget framkallar andras olyckor ofrånkomligt tre känslor hos små själar: för det första förvåning, för det andra en inre tillfredsställelse att de själva inte är drabbade, och för det tredje en dold skadeglädje. Sådana låga instinkter döljer sig i den mänskliga naturens djup.

Sannerligen. Vad turkarnas förtryck konkret består i får man i princip inte veta och detsamma gäller hur upproret mer praktiskt ska gå till. Lika lite som Vazov är psykolog är han politisk filosof eller krigsreporter. Hans främsta talang var säkert att fånga upp och förstärka den fosterländska stämningen och flera kapitel är nästan oläsliga utan bulgariskt sinnelag. Men de flesta är det inte, och vissa scener är faktiskt helt mysiga och lyckas gestalta en härlig småstadskänsla: alla dessa stereotypa figurer som känner varandra kors och tvärs, någon tyst romans, hög och låg samlad på teatern... Även när revolutionärerna har stormöte finns den där gemytliga gemenskapen bakom slagorden.

Om något hindrar boken från att helt bli kioskroman så är det å ena sidan det trovärdiga patoset, å andra sidan det att berättelsen av nödvändighet (historisk korrekthet) måste sluta i ett antiklimax. Ändå kan jag inte rå för att romanen främst får mig att le, som man ler åt ett allvarligt barn. Det är en ovärdig reaktion. All heder till Vazov och hans storverk.