Det är ett gotiskt upplägg. En ensamstående mor flyttar med sina två döttrar till ett hus på landet, efter en "händelse" som gör det omöjligt att stanna kvar i Oxford. Systrarna heter September och July och är födda med bara tio månaders mellanrum. (Visst är någonting spöklikt symboliskt här...) Ett tätt band förenar dem. Hur tätt? Och med modern? Och med huset? Ur Julys perspektiv är September den modiga systern, det tuffare nästan-jaget. Men manipulativa, hotfulla drag tittar fram – intensivare i takt med att tiden och rummet luckras upp.
Det är skickligt skrivet. Stämningsbyggande, spänningsbyggande, på säker kurs mot ett osäkert mål. Systrarnas namn och ålder är perfekt valda för skapa bara en touche av saga, liksom huset (vid havet) och några andra detaljer. I så fall verkar sagan handla om att karva ut sin identitet som blivande vuxen, att befria sig från tryggheten i att känna sin systers kropp bättre än sin egen, att inte själv vara blott "en form, utklippt ur universum, präglad av ständigt döende stjärnor – och hon är varelsen som fyller tomrummet jag lämnar i världen". Så fint kan det formuleras.
Halvvägs genom de tvåhundra sidorna börjar man misstänka twisten, som jag med en lite motvillig suck ska förtiga – åtminstone denna läsare gissade mer eller mindre rätt. Slutet rundar av alla kantiga hörn och gör de mest intressanta läsningarna ovidkommande. Det artade sig som en skräckfilm på Netflix – film, inte serie! en film på 85 minuter – som man börjar glömma i eftertexterna. Jaså, hinner man tänka, var det så. Och varenda märklighet ditintills får såklart en ny betydelse vid omläsning. Den saken är man så säker på att en faktisk omläsning är överflödig.
Eftertexterna, ja. Författarens och förlagets respektive tackord rymmer femtionio namngivna personer och några företag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar