Det var jämnt tre år sedan jag läste De la terre à la lune och kände att jag aldrig mer ville läsa något annat än Jules Verne. Så kom ändå annat emellan men nu är vi här. Jorden runt på åttio dagar är väl minst lika bekant.
Den handlar alltså om den brittiske gentlemannen Phileas Fogg, som sitter och spelar whist på herrklubben när samtalet leder in på teknikens framsteg: nuförtiden lär man ju komma jorden runt på bara tre månader. Åttio dagar, rättar Fogg. Rutten ställs upp i tabellform med beräknad tidsåtgång per etapp, men i korthet: London–Suez–Bombay–Calcutta–Hongkong–Yokohama–San Francisco–New York–London med omväxlande järnväg och ångfartyg. Aldrig, säger kamraterna. Jo, säger Fogg. De slår vad om tjugo tusen pund och samma kväll ger han sig av. Med på turen följer hans käcka och lite naiva franska betjänt Passepartout och från och med Suez har de en polis hack i häl, som förväxlat Fogg med en efterlyst tjuv. Färdplanen medger lite bytestid ibland, så det hinns med intermezzon som att rädda en vacker indiska från att brännas på bål (hon blir Foggs hustru på slutet) eller att Passepartout röker ner sig på opium i Hongkong. Alla sorters missöden sinkar dem men Foggs pengar och stålstoiska rådlighet löser det mesta. Så vill det sig ändå att de är tillbaka i London med fem minuters försening. Ack! Fogg som slagit vad om halva sin förmögenhet och gjort av med resten under resan! Men – det är här nog det många vet om boken – de har ju tjänat ett dygn genom att resa genom tidszonerna österut. På sekunden öppnas dörren till herrklubben och Fogg har vunnit vadet. Slut.
Äventyr i dess renaste form, på sätt och vis. Man kan tro det om alla Jules Verne, men Från jorden till månen är ju faktiskt inte alls ett äventyr: den är bara en enda lång upptakt till det fantastiska som ska hända. Hela boken beskriver den växande entusiasmen kring förberedelserna inför månfärden; när den väl blir av är boken slut – och i det liknar den väldigt mycket barns lek, som ju oftare handlar om att planera något häftigt ihop än att genomföra det. Därav min barnsliga förtjusning för den boken. Jorden runt på åttio dagar är precis tvärtom: ingen förberedelse, ingen bakgrund, rakt in i det praktiska genomförandet från början till avslut. Man kunde säga att det saknas en botten, om det inte lät löjligt att tala om djup och Jules Verne i samma andetag.
Och botten är ju förresten fascinationen för vetenskapen, tekniken och framsteget. Det är bejakande litteratur. (Det är fortfarande lika härligt.) Man lägger också märke till att resan sker helt och hållet med allmänna färdmedel! Det är mänskligheten som gjort den möjlig, inte en hjälte som trotsar alla odds. Men i det ligger också en paradox. För å ena sidan är poängen, bokens raison d'être, att det är otroligt vad tekniken har åstadkommit. Sådana enorma avstånd! Och så fort det går! Men hur gör man ett äventyr av det? Det blir ju inget spännande om allt glider prickfritt. Äventyret kan inte komma av att den nya, otroliga tekniken fungerar som den ska, utan bara av att infrastrukturen av olika anledningar fallerar. Och det behövs en hjälte, trots allt. Men eftersom den egentliga hjälten är tekniken får Fogg stå i mitten som ett kolugnt neutrum (vi skulle kalla honom autistisk), som inte låter sin tilltro till beräkningarna rubbas med en tum – med rätta, som det ska visa sig, och till bekräftelse på teknikens seger. En marionetthjälte.
Några lösa iakttagelser. Från jorden till månen är upptagen vid det amerikanska, som verkar som själva inbegreppet av att göra det omöjliga möjligt. Några sådana figurer finns här också när de reser genom USA. Men Phileas Fogg är engelsman. Vad kan man säga om det? Han är artig och behärskad, vilket passar hans roll i berättelsen. Halva resan, ända till Hongkong, färdas de genom brittiska besittningar (även Suez, verkar det, jag kan inte politiska historien där exakt). Det är ju praktiskt! Och imponerande! Hyllningen till det moderna blir också en hyllning till kolonialismen. Typiskt nog är Fogg helt ointresserad av att ens titta ut genom tågfönstret – att lägga jorden under sig står i direkt motsats till romantisk naturkärlek, och umgänget med främmande kulturer är sakligt och blasé. Men kanske av vetenskaplighet mer än chauvinism. Amerikaner och engelsmän har ju förresten språket gemensamt, och så franska som boken är skriven på så vimlar det av bank-notes och rail-roads. Är franskan för realistisk? Bara engelskan kan svischa så här.
Det är banalt att påpeka, men åttio dagar? Finns det alls någonting som kunde ske på åttio dagar idag och låta snabbt? En resa till Mars? Ens det? Ett tåg i 100 miles/h beskrivs som något nästan överjordiskt. Det vore det visserligen med SJ vissa sträckor. Och hur fort kan man egentligen ta sig runt på samma sätt idag, utan att flyga? Kanske inte så hemskt mycket snabbare. Det finns en guide på Wikivoyage för den som vill prova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar