Otrolig titel. Kan en "herr Selow" vara något annat än en löjlig figur, en blek och ensam tjänstemannatyp i grå filthatt? En sådan reser endast motvilligt – och till synden dessutom! Det kan bara leda till ångest, förnedring och undergång. Precis så är också boken. Hela berättelsen ryms i titeln. Mammas pojke i lägre medelåldern har övertalats att ta tåget till Marocko för lugna nerverna. Resan ner är en serie sketcher där han nästan stupar av ängslan och vilsenhet, och man riktigt ser Gösta Ekman framför sig.
På hotellet i Casablanca möter han en karikerad fransk major – underbar scen när denne nyckfullt byter ämne och sinnesstämning och herr Selow nervöst härmar efter –, och fransmannen släpar med den stackars svensken till glädjekvarteren. Efter en natt med Aicha är Selow omvänd. Nu har han mött kärleken och livet och bevisat sin värdighet! Vilket förstås bara är början på allt värre missöden; det är farligt att väckas för fort ur sitt mindervärde. Balanserande på en svag lina mellan övermod och desperation möter han farliga ormar och hasch och råkar sätta en oskyldig arab i fängelse.
Boken är en komisk bagatell på hundrafemtio sidor och bör kanske bedömas därefter. I så fall kan jag ha överseende med det onödigt drastiska slutet. Den neurotiska huvudpersonen är ett tacksamt humorgrepp och jag associerar osökt till Evanders Det stora äventyret, som dock har ett mer seriöst ärende och verklig medkänsla med sin huvudperson. Söderbergh driver hellre med herr Selow. Förvisso är det inte bara löje i en passage som denna, utan också människokännedom:
Herr Selows snabbaste reaktion inför livet hade alltid varit häpnad. Han levde i en ständig förvåning över det som han blev utsatt för, han kände sig alltid överraskad, och det gjorde honom mycket sårbar. Men till skillnad från de flesta andra häpna människor – som också brukar vara ärliga människor, eftersom de inte hinner någonting annat – hade herr Selow utvecklat en snabb försvarsmetod mot överraskningen: han kunde genast förställa sig. Han var djupt och blixtsnabbt oärlig. [...]
Liknande finns hos Evander. Men en avgörande skillnad är att Söderbergh knappt låter sin antihjälte tala. Dialogerna är få och hastigt summerade, vilket håller Selow kort och sprattlande efter författarens ryck i trådarna. Tajt psykologi kan också lägga krokben, och då blir den stackars farbrorn Lilla Fridolf.
Skildringen av franska Marocko är förstås inte utan exotism, men jag uppfattar den framför allt som ärlig – skisserad, lite tillgjord, men de riktiga konfliktlinjerna finns i bakgrunden och är inte oviktiga för berättelsen. Jag läste någonstans att Bengt Söderbergh bodde en period i Marocko. En säkert intressant författare som jag borde läsa mer av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar