Vilken ofantligt spännande bok! Det tycker alla som läst den, verkar det som, och hur kan man annat. Verner Boström (1896–1982) bodde i en enslig stuga mellan Haparanda och Övertorneå. Mellan åren 1965 och 1972 – sent i livet, och en kort tid – utgav han häften med dikter i egenbekostat tryck, som han for mellan byarna och sålde. År 2006 kom den första samlingen av hans dikter, den här bokens första upplaga; då kände man till tjugoen häften. Två till hade upptäckts inför nyutgåvan, som omfattar sammanlagt 249 dikter. Man kan misstänka att det finns fler någonstans där ute.
Häftena heter saker som I tider och gehör lyser tiden, Tider och arbeten lyster tiden och I tiden arbeten plägar lyser. De ger ett bra hum om hur dikterna låter. Jag ska citera två stycken, valda på måfå. Här "Syn i trafik", ur I tider och tiden lyser trafik (1968).
I tider och trafik råder
På sidor av gator och vägar
Det tider är syn för tider
Och vid övergång av gator
Och vid övergång av vägar
Det lyser syn för tider
Och trafikfordon på vägar
Och trafikfordon på gator
Gäller plats och syn i trafik
Och trafikregler för tider
Lyser i för tider och tid
Minnet är syn i för tid
Vaksamhet i trafik är syn
På vägar och gator är tid
Och här "I tider evigheten" ur I tider och minnen tider lyser i tiden (1972).
Tider evigheten i tiden lyst
Och i tider jorden i tider lyst
Och i tider jordytor lyst tid
I tider och tiden lyst tider
Tid människor ärer i tiden
Och i tid lyster i tiden tider
I tider solen i tiden lyser
Och lyser i tider och i tiden
Tider när och fjärran tider
Lyser i tider och tiden tider
I tiden och skriften lyst tiden
Lyst tider och i tiden tider
I tider och skolan ärer i tider
Lyster och i tider och tiden
Tider och yrken lyser tider
I tider och åren ärer tider
De är representativa för hela samlingen. (Man måste anstränga sig lite för att hitta en dikt som inte är representativ!) Det överlägset vanligaste ordet (förutom möjligen 'och') är 'tid' i olika former, följt av 'lys', 'lyser', 'lyst' och 'lyster' (vilket sistnämnda behandlas som verb). Den andra citerade dikten består som synes nästan enbart av de orden i olika kombinationer. Syntaxen tillåts aldrig stå i vägen, inte nödvändigvis konventionell böjning heller. Förutom dessa stapelord återkommer en handfull ämnen eller teman: trafik, djurhållning, kristendomen (särskilt julen), jordbruk och natur. Dikterna om trafik låter uppfordrande: "Fordon skola hålla respekt / Och fotgängare lika väl / Det är i vederbörligt gehör", och likaså de om djurhållning: "Sådana stängsel bör ändras / Och även elektriska stängsel / Bland djurens vårdenheter". Strax under 'tid och 'lys' i frekvens är en rad ord som 'plägar', 'färd', 'månget', 'när och fjärran'... Sällan används de "rätt" ("plägar lyser" är en vanlig fras, aldrig "plägar lysa"), vilket ger dikterna en smak av halvsmält kanslispråk.
Jag skriver detta efter första läsningen och min research sträcker sig inte längre än några dagstidningsrecensioner. Flera talar om en strävan att skapa ordning i världen, i tiden, (i trafiken!), om en känslighet för naturen. Kanske det. Man kan lätt googla fram en del biografiska uppgifter om den märklige poeten och gissa sig till hans bevekelsegrunder, och visst är det svårt att inte le extra brett under läsningen när man tänker på hur han satt där i sin stuga utan el och skrev om tid som lyster i tider. Men som poesi – är det så intressant vad dikterna ska uttrycka, åstadkomma eller bearbeta? Jag tycker det är missriktat att söka, låt säga, moral i dem. Det fängslande är språkmassan. Och inte i första hand det som är sig likt från dikt till dikt, utan de små förskjutningarna.
De första sju, åtta häftena är uppenbart rikare både på ord och begriplig mening än de sista årens. I I minnet lyster tiden (1965) kan det heta: "Och hästen såsom dragare / Är nu merändels ur tiden / I motorers färd äro tiden / I konstruktionstiden vart". Mot slutet av volymen har 'tid' och 'lys' tagit över helt och en dikt rymmer sällan mer än något enstaka ord som bryter av monotonin: "Och tid och tekniken tider / Lyst och lyser i med tiden / I tid jorden och näringar tider / Plägar i tider och tiden tider". Här är syntaxen upphuggen, verb saknas, dubbla prepositioner (speciellt "i med") förekommer ofta, och raderna saknar inbördes sammanhang. På detaljnivå kan man hitta andra förändringslinjer. Verbet 'äro' förekommer bara i de tidigare häftena, för att sedan utkonkurreras av den ålderdomligt klingande men helt påhittade formen 'ärer'. Vissa ord dyker upp några häften in, för att sedan bli allt vanligare ('klocka'), medan ännu fler istället glöms bort ('försummar', 'råder').
Andra observationer: dikterna som nämner djur tenderar att vara mer konventionellt begripliga ("Fåglar de äro fåglar / De äro med vingar / Och förflyttar i tider / Genom att de flyger"). Utanför några isolerade exempel är syntaxen genomgående samordnande, inte underordnande: 'och' är den vanligaste konjunktionen och den blir alltmer frekvent mot slutet, så att man med chock får syn på en bisats: "Tider anar hur jorden lyser" (s. 245). (Jag vill förresten framkasta en hypotes: vissa 'och' bör utläsas 'ock' – för en norrlänning torde det vara naturligt.) Somliga ord förekommer alltid tillsammans. 'Vettig' står bara i dikter om trafik, och om namnet på en årstid nämns kommer strax de övriga tre.
Om det inte redan är gjort borde någon utsätta Länder för en kvantitativ analys! Hur gärna vill man inte se en visualisering av ordfrekvenser över tid, en lista över de vanligaste två- och treordskombinationerna och en massa annat som en flink algoritm kunde pressa fram. Det är knappast vanliga redskap i litteraturforskning, men så är det här inte en vanlig diktsamling. Den ger inte intryck av att vara skriven, utan av att skriva sig i realtid. Skriva sig; det är språket självt som genererar nya ord och fraser för att hitta fram till... ja, vadå? Något som inte nödvändigtvis har med ordens gängse betydelser att göra. Det verkar fel att göra en stor sak av dikternas "tidslighet" eller "inneboende ljus". 'Tid' och 'lys' är språkligt murbruk, funktionsord närmast. Å andra sidan är det uppenbart att vissa dikter faktiskt påstår något om världen (djur- och trafikdikterna till exempel). Ibland kan det se ut som en tillfällighet, som i en dikt i I tiderna lysa tider tider och åren (1969), där tre och en halv strof 'tid' och 'lys' bryts av med "Skyar och vindar ila" – oj, en mutation som slant! Kanske bör man tala om en spänning mellan ett rått skelett av självgenererande syntax å ena sidan, och en undertryckt semantisk kraft som försöker pressa sig igenom å den andra. Dikten "Tiden varierar tid" ur det sista häftet I tider med tiden lyser i tider (1972) visar det tydligast:
Tider och temperatur varierar
Och i tider vindar och skyar
I tider moln och vindar tid
Lyster och tid snö och regn
Och i minnet och i tider tid
Tid flyttfåglar och minnes tid
Lyster sig tider på vatten
Och i tid lyster sig och i tider
Och i tid flykt i tid rändes
Tid med vingars färd i skyn
I tid lyster likt skådespel
Och i minnet syn i tider
Och i tider och plägar tider tid
Och i tider när och fjärran
Och i tider är syn och tid
Lyster och tider och tiden
Några naturord som förekommit i flera dikter tidigare tränger sig in: 'vindar', 'skyar', 'snö'. Och så i tredje strofen halkar språket fram till 'rändes' – ett helt nytt ord. Då är det som att någon fördämning tillfälligt ger vika och släpper fram först en tydlig bild: "vingars färd i skyn", och sedan (jag tror för enda gången i hela boken) en liknelse: "lyster likt skådespel". Det var droppen; de fem sista raderna skyndar tillbaka till det trygga.
Och 'rändes' var ingen fullständig slump. Ordet 'länder' är ganska vanligt. På samma sätt kan man se hur 'syn' och 'skyn' hör samman med, kanske springer ur, 'lys'. I djurdikterna talas om 'tillsyn', nästan en amalgam av 'tid' och 'lys'. Språket häver sig upp genom försiktiga eller djärva ljudlikheter. 'Fordom' och 'fordon' är behagligt snarlika. 'Plägar' lockar fram 'prägel', 'plogar' och 'plag' (ett icke-ord). I några tidiga dikter finns verbet 'heter'. Djurdikterna talar om 'vårdenheter', 'evigheter' är vanligt, man stöter på 'vetenhet', 'lysenhet' och rentav 'lystrenhet' på ett ställe. Det liknar en dator som konstruerar sitt eget språk genom att kombinera element och som uppfinner sina egna regler. Kan man ens lita på att 'tider' alltid är ett substantiv? Kanske det bör utläsas som ett verb i presens?
Av någon anledning hamnar maskineriet i rundgång och efter ett flertal häften som bara undantagsvis låtit höra något annat än variationer på 'tid' och 'lys' ger Boström slutligen upp. Eller kom dikterna äntligen fram dit de skulle?
När den läses högt är det en poesi med säregen musikalisk rytm, mycket tack vare omväxlingen mellan ordformerna 'tiden' och 'tider', med akut respektive grav accent. Så har jag nog aldrig sett svenskans ordmelodi användas förut. Dikterna låter gärna flera rader i följd avslutas med ett enstavigt 'lys' eller 'tid' – ett abrupt telegram-stop, ett amen, ett simsalabim? Det saknas inte frågor att ställa sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar