Man borde säkert börja med Vita tänder, succédebuten, men jag har av en tillfällighet bekantat mig med Zadie Smith genom hennes tredje roman. (Borde inte On Beauty bli Om skönheten på god svenska?) Det är en klump om 580 sidor i bästa bladvändarstil, eller vad läsande allmänhet brukar kalla "en riktig roman".
Handlingen utspinner sig över några månader under ett igenkännligt tidigt 00-tal, med Irakkrig och elfte september rätt långt i bakgrunden men tidens frågor om rasism och klass och hur de interagerar fullt synliga. På klassiskt maner är huvudpersonen en hel familj: Belsey. Howard är en brittisk professor i konsthistoria vid ett universitet i New England. Med sin svarta fru Kiki har han tre tonåringar – per definition också svarta – som på olika sätt hanterar sina identiteter som privilegierade akademikerbarn med fel hudfärg. Zora kompenserar mediokert läshuvud med intensiv retorik, Levi byter ett jobb på en skivaffärs hiphopavdelning mot att hänga med haitiska aktivister för att ge trovärdighet åt sin svarthet (trots att han nyss knappt kände till Haiti). Jerome blir religiös, men det tycker jag aldrig man får veta så mycket om. Familjen Belsey hyser liberala värderingar. Deras öde vävs samman med familjen Kipps, vars överhuvud Monty är en trinidadisk, alltså svart, konservativ professor och nemesis till Howard. Respektive hustrur knyter hemliga vänskapsband. Genom otrohetsaffärer och än värre fulspel blir det till en rätt fångande intrig.
Howards strama intellektualism ställs mot Montys känsla, själ och hänsynslöshet, för att inte säga ondska. Mäns och kvinnors föresatser, stolthet och självhat spelas mot varandra. En avsevärd procent av texten är dialog och det är därför inte romanen, utan Kiki som ställer frågan: "Vilket budskap ger vi egentligen våra barn när vi berättar för dem att de saknar rätt att bedömas utifrån samma meritbaserade utgångspunkter som sina vita motparter?" Jag kan fortsätta rada upp teman, men det vore nästan att göra boken överflödig. Och det är väl det som är min största invändning. Det är en bladvändare sa jag, men en med värdighet. Alltså tar den tid på sig. De människor man får lära känna genom de första två hundra sidornas långa, härliga samtal och signifikativa miljöbeskrivningar är dock bara kärl för idéer, och dessutom bekanta idéer. När stunden sedan är kommen att fylla figurerna med äkta mänsklighet har den svårt att få rum. Allt är komplext och mångsidigt ihopvävt, ja, men inte mer än att romanens ärenden i princip kunde benas ut med god vilja och en whiteboard. Det vore ju ett konstigt sätt att läsa en roman, så jag läser vidare för att få veta hur det går.
Boken sägs vara inspirerad av E.M. Forsters Howard's End, som jag inte läst, men däremot A Passage to India. Jag kan se att Smith skriver i samma tradition. Varför är Forster bättre? Jag vet inte. Försöker man spalta upp skillnaderna kommer man att skjuta bredvid målet på precis samma sätt som den här romanen.
Att jag plockade denna ur hyllan på Röda korset är för att Agri Ismaïl talade varmt om den i ett avsnitt av Gästabudet; om han kallade den för inte bara Zadie Smiths bästa utan hela 00-talets eller något sådant. Om det inte var i avsnittet om midcult så hade det varit passande. Om skönhet är precis en sådan roman som jag associerar med den litterära mellannivån: den har seriösa anspråk och angelägen tematik och förväntar sig viss allmänbildning av läsaren, men den är också förförande episk, språkligt genomskinlig och berör utan krav på motprestation. Agri Ismaïl sa också, kanske i ett annat avsnitt, att hans egen roman Hyper är ett försök att tilltala den stora massan genom just en sådan romankonst, för att på sikt genom författarskapet leda in dem i vår tids motsvarighet till svår högmodernism. Jag vet inte vad jag ska säga om det mer än att det låter både ambitiöst och oattraktivt beräknande. Är det fel att låta den känslan spilla över på hans favoritroman av Zadie Smith? Antagligen. Jag måste lita på att hon skriver som hon vill och kan.
Översättningen av Ulf Gyllenhak är god så när som på ungdomsjargongen, vilken dessvärre är frekvent. Hur många sjuttonåringar kallar sin rumpa för "häck"? Rena blundrar finns också; framför allt i hur han återger Zadie Smiths (alltför) flitiga kursiveringar. På engelska kan man betona "about" men inte så här på svenska: "men det handlade inte om en flicka". Kursiven bör ligga på "handlade". Och det heter inte "Jag känner igen min cd-spelare".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar