Våld och frihet (Francis Balodis, 1941)

Det finns en bra anledning till att jag läst den här, men jag förstår om det verkar hopplöst omotiverat. Boken har undertiteln "en lettisk universitetsprofessors minnen" och professorn i fråga ringer säkert inte många klockor ens i Lettland. I mitt antikvariska exemplar ligger ett dussin tidningsurklipp från någon som uppenbarligen intresserat sig för situationen i Baltikum. 2016 citerade Torsten Kälvenmark ur boken i en recension (av en annan bok) i Aftonbladet. Jag hade gärna frågat honom varför han kände till den, men han är dessvärre död.

I mitt fall uppstod intresset på grund av Francis Balodis fackbok Egypten: pyramidernas och mysteriernas land från 1943, som jag läste för några år sedan och nu fått en idé att göra en grej av. Där finns mellan raderna (om jag minns rätt) en del anspelningar på Lettlands öde. I författarens memoarer, tänkte jag, borde man finna en bakgrund till det upprörda tonfallet som lyser igenom till och med när han skriver om forntiden. Han var alltså egyptolog, kan förtydligas, men ännu desto mer Lettlands riksantikvarie och framstående arkeolog på hemmaplan. Född 1882, alltså femtionio år gammal vid det här laget, och död 1947.

Vad ska man säga om hans "livsminnen". Om professorn skrev sin Egypten i en påverkad ton inleder han denna bok echaufferad upp i givakt. Året innan boken publicerades (och, rimligen, skrevs) har det unga fria Lettland, självständigt blott sedan 1918, åter invaderats av ryssen och Balodis har tvingats på flykt till Stockholm. När han nu berättar om sitt hemland är det för en svensk läsekrets – kan det vara på tyska i original? Carl Munthe har översatt och översättningen är veterligen den enda version som utgivits. Boken inleds med ett förord som till lika delar hyllar fosterlandet, i formelartade ordställningar, och faller ut mot de "eurasiska horder" som intagit det. Den avslutas med en återblick på ryska härjningar och blodbad från Ivan den förskräcklige och framåt, krönt med en framkrypande glädjetår för att Nazityskland just innan tryckning fördrivit ockupanten. (Det gick ju tyvärr inte så bra.)

Söker man bli upplyst om författarens liv gör man bäst i att läsa en annan bok, tänkte jag säga, men den boken tror jag inte finns. Så man får hålla till godo med den här. I en bisats kan jag utläsa att han åtminstone vid något tillfälle hade en fru. Mer står att finna om bemärkta anfäder och deras välgärningar för den lettiska nationen. Stadsläkaren och "ädle människovännen" Georg Apinis, till exempel, finns det "ingen i Valmiera, som icke minnes [...] med vördnad och tacksamhet". Efter barndomen i denna ljusa skugga kommer gymnasium och sedan studenttid i Dorpat (nuv. Tartu i Estland). Där rådde revolutionär stämning. Och det fanns sannerligen många imperialistiska vidrigheter att visa motstånd. Livet tar honom vidare till Moskva och Saratov, där han har anställning som professor. Ett par kapitel rymmer vandringssägner om judar och ryska bönder, men jag kan tro att några av de mest poänglösa anekdoterna har hänt på riktigt. Balodis har ett särskilt sätt att berätta. Han ägnar en och en halv sida åt att förklara en rysk snapsvisa i distanserad detalj, som om det rörde sig om en tråkig men i sammanhanget viktig bit lagstiftning.

Ryska revolutionen kommer, och med den tretton sidor som kunde vara hämtade ur ett historiskt uppslagsverk (i den äldre stilen): "Det kommunistiska upproret 16–19 juli kunde undertryckas, men den 16–19 september hade Kerenskij och hans partikamrat Viktor Tschernow skamligt förrått den av Kerenskij själv för undertryckandet av kommunisterna tillkallade general L. Kornilow." ... Det låter liknande om Lettlands befrielse. Snart önskar man att den aldrig inträffat, för kapitlet "Det fria Lettland" är så späckat med stolt statistik ("År 1936 hade 22,868 böcker tryckts i Lettland, och en motsvarande utveckling hade ägt rum på operans, teaterns och de sköna konsternas område") och patriotiska hyllningar att det liknar parodi. För första gången blir det dock bekräftat även för en ouppmärksam läsare att Balodis varit verksam inom arkeologin – till hemlandets förhärligande förstås. Hans studenter kom sjungande från sina bondgårdar i "arla morgonstund" (det kan skyllas översättaren) och dagens utgrävningar avslutades "under avsjungandet av en fosterländsk sång". Han hade i detta sammanhang "förmånen att samarbeta med framstående lettiska arkitekter", det var "en lycklig tid, som i övermått skänkte mig den samarbetets glädje, som är nödvändig för varje gott verk". De glada minnena är genomgående så här allmänna och tacksamma. De onda också förresten: allmänna och indignerade. Indignationen rör ofta ofördelaktiga justeringar av regelverk och nytillsättning av tjänstemän. När han på ett ställe faktiskt berättar om en konkret och personlig händelse (hans ungdomskärlek som delar ut uppviglande flygblad) verkar det apart, som att han alluderar på en saga.

Nog är han egyptolog alltid! Lovorden till fosterlandet står inte långt efter skildringen av slaget vid Kadesch och hemlängtan i Sinuhes berättelse. Konkretare bevis på att han faktiskt forskat om Egypten är skrala. En bok om egyptisk konsthistoria nämns för att den censurerats som omarxistisk. Om han någonsin besökt Egypten får vi inte veta. Så mycket för min nyfikenhet.

Det vore för enkelt att säga att det är "en märklig bok", ärligare att säga: "en tråkig bok". Men visst finns det också något fascinerande med den, det kan jag unna den att säga efter att lättad ha kommit igenom. Den är som skriven för att illustrera hur torr, naiv och banal litteratur kan bli när den närs av patriotism. Francis Balodis har skrivit 220 sidor memoarer utan att mer än antyda vem han varit. Det är knappt man blir övertygad om kärleken till fosterlandet; det är mest genrespråk om blåa berg och ståndaktig kamp och eftersom orter och namn är okända för en svensk läsare låter mycket som något Orwell kan ha hittat på.

Men nu vet jag det.